Mannen som säger sig vara Jevgenij Nuzjin rabblar upp sina personuppgifter, säger att han rövats bort av okända män, sitter inlåst i en källare och har fått veta att han ska ”dömas”. Hans huvud är fasttejpat vid en träkloss.
Mannen som står bakom honom lyfter en slägga och slår Nuzjin i huvudet med den så att han faller på golvet. Sedan fortsätter mannen att banka Nuzjin i huvudet. Detaljerna är pixlade, men intrycket är att han dör.
Filmen får bra betyg av Jevgenij Prigozjin, mannen bakom den ökända privatarmén Wagnergruppen. Ett lämpligt namn för klippet skulle kunna vara ”Hundar ska dö en hunds död”, skriver han – ett slagord som användes under Stalintidens skenrättegångar.
Jevgenij Nuzjin är en verklig person, en dömd mördare. Hans son har bekräftat för brittiska The Guardian att det är hans far som syns på klippet. Nuzjin värvades från fängelset till Prigozjins privatarmé, Wagnergruppen, för att kriga i Ukraina.
Vid fronten togs Nuzjin till fånga av ukrainska trupper. I intervjuer filmade i Ukraina säger han att han ville gå över till den ukrainska sidan för att slåss mot Ryssland. Enligt ukrainska källor skickades han senare tillbaka till Ryssand i samband med ett fångutbyte.
Filmen kan vara iscensatt, men syftet är tydligt: att sprida skräck och förstärka Prigozjins rykte som en brutal spelare i det ryska maktspelet. Han har lovat att låta avrätta förrädare – nu gör han det.
Det är dessutom troligen inte första gången – människorättsaktivisten Olga Romanova, som noga följt Wagnergruppen sedan den började rekrytera fångar, uppger att gruppen redan tidigare avrättat minst 40 av sina krigare för plundring, droganvändning eller fanflykt.
När Prigozjin uppnått sitt syfte med att lägga ut filmen tog han ett försiktigt steg tillbaka och meddelade att ingen från Wagnergruppen dödat Nuzjin. I stället var det amerikanska specialtrupper som rövade bort honom, det ser man på mördarens uniform, hävdade han.
Dementin är så galen att ingen kan tro på den, uppenbarligen med flit – han vill ge sken av att han tar avstånd från mordet samtidigt som han antyder att han kanske ändå ligger bakom det.
Men varför vill Prigozjin bli ännu mer känd som en brutal våldsverkare just nu?
Fram till nyligen förnekade Prigozjin officiellt att han hade någonting alls med Wagnergruppen att göra, trots att alla sedan länge visste hur det låg till. Gruppen är en privatarmé som existerar med Vladimir Putins goda minne. Den har länge använts för ljusskygga uppdrag i Syrien och ett antal afrikanska länder.
Resurser till gruppens verksamhet (och Prigozjins ficka) har under lång tid kanaliserats från försvarsministeriets budget, vilket lett till en långdragen konflikt mellan Prigozjin och försvarsministeriet.
Sedan det ryska anfallskriget i Ukraina inleddes i februari har Wagnergruppen fått allt större betydelse, när den tillåtits värva krigare i ryska fängelser. Prigozjin har till slut offentligt erkänt att det mycket riktigt är han som står bakom Wagnergruppen.
Prigozjin själv har allierat sig med den ryska ”krigsoppositionen” som i anonyma och halvanonyma Telegramkanaler kritiserar de ryska väpnade styrkorna för att de inte går tillräckligt hårt fram i Ukraina.
Prigozjin vill göra gällande att om hans företag – i stället för försvarsministeriet – bara får resurserna, så ska han visa vad han går för. Tillsammans med Tjetjeniens brutale ledare Ramzan Kadyrov har Prigozjin anslutit sig till kritiken mot försvarsministeriets ledning, båda med det uppenbara syftet att få mer statliga medel till sina egna privatarméer.
Prigozjins Wagnergrupp verkar också ha en viktig roll i de ihärdiga men hittills inte särskilt framgångsrika försöken att erövra staden Bachmut i Donetsklänet. Staden har begränsad strategisk betydelse och kampanjen där verkar delvis vara ett försök att göra reklam för Wagnergruppen.
Prigozjin har kriminell bakgrund, han har suttit i fängelse i nio år för rån, och har fram till nyligen i huvudsak hållit sig borta från det offentliga livet. Kriget i Ukraina har dock ökat efterfrågan för hans tjänster, och nu uppges han planera för grundandet av en egen ”patriotisk rörelse” som framöver kan förvandlas till ett parti.
Syftet verkar vara att fylla luckan efter Vladimir Zjirinovskij, som i nästan tre årtionden spelade rollen av högerspöke i rysk politik. Genom sin galna retorik fick Zjirinovskij den ryska ledningen att framstå som jämförelsevis resonabel, samtidigt som han alltid vid behov var beredd att ställa sig bakom Putins politik.
Men Zjirinovskij avled i covid-19 i våras och det har ännu inte dykt upp någon värdig efterträdare till honom på den ryska politiska arenan. Där finns en öppning för Prigozjin – han kan fortsätta att hylla Putin och skälla ut den ryska ”eliten” som inte vill satsa tillräckligt på kriget samtidigt som han själv fyller fickorna med statliga pengar.
Putin kan ha nytta av Prigozjin, Kadyrov och krigsoppositionen, så länge deras kritik riktar sig mot ”eliten” och försvarsministeriet, men inte mot honom personligen. Det hjälper honom att lägga skulden för misslyckanden i kriget på andra.
Prigozjin och Kadyrov å sin sida vill komma åt pengarna som Putin kan bestämma över – ingen av dem vill eller kan utmana Putin så länge han sitter i Kreml. Men skulle Putin på ett eller annat sätt försvinna, då är Prigozjin och Kadyrov med sina stora privatarméer plötsligt viktiga maktspelare.
