Det farligaste med kriget i Ukraina är om en upptrappning leder till att Ryssland använder kärnvapen. Däremot finns det inget som talar för att Sverige eller Finland skulle angripas, säger professor Sergej Radtjenko, som specialiserat sig på kalla krigets historia.
Radtjenko är uppvuxen i ryska Fjärran östern men sedan många år verksam vid amerikanska Johns Hopkins-universitetet. Han ser många likheter mellan dagens situation och kalla kriget – men också avgörande skillnader.
– Motsättningen mellan Ryssland och Kina å ena sidan och väst å andra påminner om kalla kriget. Det är ju inte så att Kina kommer att kriga mot väst bredvid Ryssland, men båda länderna ser väst som sin motståndare, de förstår att deras intressen är liknande i denna fråga.
En annan likhet med kalla kriget är risken för upptrappning till en kärnvapenkonflikt.
– Det var den faktorn som ledde till att kalla kriget blev så långt. På 1950-talet skedde en kärnvapenrevolution, när man lärde sig att fästa kärnvapen på robotar. Efter det vågade inte Moskva och Washington längre öppet konfrontera varandra. Vi ser samma fruktan för kärnvapenkonfrontation i dag, därför önskar väst inte direkt delta i krigshandlingar i Ukraina. Det har man sagt många gånger, ingen tänker kriga där.
Den stora skillnaden jämfört med kalla kriget är att den ideologiska motsättningen saknas, menar Sergej Radtjenko:
– Under kalla kriget hade Sovjetunionen en ideologi om att ändra hela världen. Nu finns inget sådant. Den ryska ideologin, om det nu alls är något mer än en samling obegripliga begrepp, så är det nationalismen. Den handlar om att skapa en stor rysk nation, ett ryskt imperium. Men den kan bara tillämpas på närliggande områden där man talar ryska, därför finns inte det globala elementet i konflikten.
Innebär det att det inte heller finns något ryskt hot mot Sverige eller Finland?
– Det enda resten av Europa behöver vara rädd för är att konflikten trappas upp till nukleär nivå, antingen genom att Ryssland använder kärnvapen eller att kärnkraftverk i Ukraina skadas. Vad gäller en invasion av Sverige eller Finland så tror jag att den är ungefär lika sannolik som 1980-talets teorier om att Sovjetunionen och Kuba skulle anfalla USA. Det gjordes till och med en film om ett sådant angrepp, men det tycker jag bara är snurrigheter.
Sveriges och Finlands allt mer sannolika Nato-medlemskap är inget Ryssland gillar, men det innebär knappast någon ökad risk för ryskt angrepp, säger Sergej Radtjenko. De hotfulla uttalanden som hittills hörts är mest spel för gallerierna, tror han.
– Att Nato nu verkar utvidgas genom att Sverige och Finland ansluter sig är en lustig följd av Putins politik. Här måste man komma ihåg att själva grundandet av Nato i april 1949 var en omedelbar konsekvens av Stalins aggressiva Tysklandspolitik med Berlinblockaden 1948-49. Nu gör man samma misstag igen, Rysslands aggressiva politik leder till skapandet av den fientliga omringning man själv säger sig vara rädd för.
Risken att kärnvapen skulle kunna komma till användning, är den reell?
– Kärnvapen är som geväret Tjechov talade om, hänger det på väggen så någon gång måste det avfyras. De här farhågorna är ju förklaringen till att de ledande kärnvapenmakterna sedan 1960-talet försökt begränsa spridningen, man är rädd för att någon till slut ändå kommer att vilja använda vapnet.
För att minska risken måste man göra allt man kan för att försöka trappa ner konflikten, säger Sergej Radtjenko.
– För den ryska regimen handlar det om regimens bevarande. Jag säger inget om nationella intressen, för ingen förstår längre vad Rysslands nationella intressen är, men om det anses nödvändigt för den nuvarande regimens bevarande så kan man inte utesluta att Putin beordrar användning av taktiska kärnvapen.
– Utifrån detta är det nödvändigt att sträva efter nedtrappning, men det ser vi inte alls nu. Det vi ser är i stället en upptrappning av konflikten och eufori över att Ryssland inte har lyckats uppnå sina ursprungliga målsättningar. Men det här kriget kan pågå mycket länge, och varianten med nukleär eskalation finns kvar som en tragisk möjlighet.
Den amerikanska försvarsministern Lloyd Austin har sagt att USA nu vill se ett försvagat Ryssland. Den typen av uttalanden gör det inte lättare att få stopp på kriget, tycker Radtjenko.
– Sådana uttalanden är till absolut ingen nytta. I Ryssland är det en rådande uppfattning att väst strävar efter Rysslands sönderfall, att man vill förvandla Ryssland till en massa småstater som bråkar med varandra. Det här stödjer bara den ryska berättelsen. Man ska göra som Teddy Roosevelt, tala mjukt men bära på en stor påk. I detta fall är påken vapenhjälpen till Ukraina.
Ukrainakriget har vissa likheter med Koreakriget i början av 1950-talet, och kriget kan sluta på liknande sätt, tror Sergej Radtjenko.
– Om frontlinjen stabiliseras blir det en frusen konflikt, och det är inte den första. Kriget i Korea är det mest typiska exemplet. Det kriget pågick i tre år. Jag hoppas att detta krig inte blir lika långt, men det mest intressanta är att frontlinjen stabiliserades våren 1951 och ändå pågick kriget i två år till, tills Stalin dog.
I Koreakriget var det FN-styrkor ledda av USA som kämpade på Sydkoreas sida medan Nordkorea fick hjälp från Kina och Sovjetunionen, som nyss hade genomfört sitt första kärnvapenprov. Först efter Stalins död skrevs ett avtal om vapenstillestånd under i gränsbyn Panmunjom.
– När man tar hänsyn till kärnvapen och att ingen sida har en önskan att eskalera konflikten tror jag att vi i Ukraina kommer att landa i den koreanska varianten, att en del av Donbass fortsätter att vara under rysk kontroll. Om inte ukrainska styrkor hjältemodigt återerövrar hela Donbass. Men skulle det ske kan ingen förutspå konsekvenserna, då finns risken av fortsatt eskalering.
Om resultatet blir en frusen konflikt, hur kan man förhindra att Ryssland upprepar det man har gjort?
– Trots propagandan måste man utgå ifrån att stödet för kriget i Ryssland är mindre än det ser ut att vara, och det kan vara så att långt ifrån alla i Putins omgivning stödjer kriget. Putin fyller snart 70, gubben är gammal, han kanske inte vill fortsätta kriget om fem eller sju år. Vi måste helt enkelt överleva Putin och försöka föreställa oss ett Ryssland utan Putin, ett Ryssland efter Putin.
