Den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj sitter i en kvalmig isoleringscell i arbetskolonin Melechovo, drygt tjugo mil öster om Moskva.
Cellen är en betonglåda på två och en halv gånger tre meter utan ventilation. Klockan fem på morgonen är det väckning. Vakterna tar madrassen och kudden, metallbritsen fälls in i väggen.
Kvarvarande möblemang består av ett bord, en bänk, en tvättho och ett hål i golvet. Samt två bevakningskameror i taket.
Inga besök är tillåtna, inga brev är tillåtna, inga paket är tillåtna. En mugg och en bok är de enda föremålen Aleksej Navalnyj får ha i cellen. Tallrik och sked får han när det är dags för mat.
Papper och penna får han ha en timme och en kvart per dag. Allt detta skriver han i ett meddelande som hans advokat lagt ut på sociala medier.
”Men det gör inget, jag får sitta här. Jag är varken den förste eller den siste. För sanningen och för sitt oberoende får man betala ett pris, och jag betalar mitt pris. Och jag har det inte sämre än många andra, här hos mig bombar de inte.”
Den formella anledningen till att Aleksej Navalnyj straffats med isolering är denna gång att han sade fel när han skulle rabbla upp sitt namn, sin strafftid och lagparagraferna han dömts efter, så som man ska göra stup i kvarten i ett ryskt fängelse.
Tidigare har han straffats med isolering för att han knäppt upp översta knappen i fånguniformen medan han jobbade vid symaskinen, eller därför att han inte tillräckligt snabbt följde ordern att hålla händerna bakom ryggen.
Inget av detta är den verkliga anledningen till att Navalnyj straffas, på samma sätt som de påstådda brott han dömts till nio års fängelse för inte är den verkliga anledningen till att han sitter bakom lås och bom.
Makthavarna i Moskva förgiftade Aleksej Navalnyj och låste in honom eftersom han och hans Antikorruptionsfond blev för besvärliga.
Nu har Navalnyj blivit för jobbig även för fängelseledningen – samtidigt som det under pågående krig inte längre spelar de ryska myndigheterna någon roll vad omvärlden tycker. Det innebär naturligtvis att Navalnyj och andra politiska fångar i Ryssland svävar i ännu större fara än tidigare.
Det är Aleksej Navalnyj naturligtvis väl medveten om – men han fortsätter sitt politiska arbete genom ombud. Dessutom har han med hjälp av sina jurister grundat ett fackförbund för alla fångar som arbetar i ryska fängelser – fast den ende som har vågat gå med är han själv.
Trots det klena medlemsantalet har hans fackförbund Promzona redan uppnått sin första seger. På sömnadsavdelningen där Navalnyj arbetar har de låga pallarna framför symaskinerna bytts ut till riktiga stolar med justerbart ryggstöd, precis som arbetsmiljöbestämmelserna stipulerar.
Navalnyjs medarbetare har skapat en Telegramkanal för det nya fackförbundet. Där informerar de bland annat hur fångar i andra fängelser ska gå till väga för att få ordentliga arbetsstolar.
Navalnyj själv hann dock knappt njuta av den bekvämare arbetsställningen innan han låstes in i isoleringscellen där han bara har en hård bänk att sitta på. Men han tänker inte ge upp.
”Jag hatar det här kriget, och tillsammans med kollegerna på Antikorruptionsfonden försöker jag göra åtminstone något för att det ska ta slut. Det man måste göra nu är att sätta tryck på Putins korrupta elit tills den spricker.”
Sedan i våras försöker han få västvärlden att sätta upp 6 000 specifika personer med kopplingar till Kreml på sanktionslistorna. Stöten ska nämligen sättas in mot eliten, inte mot vanliga ryssar, menar han.
