Det finns 882 politiska fångar i Belarus i dag [november 2021], enligt människorättsorganisationen Viasna. Under ett par veckor satt även poeten Dmitrij Strotsev fängslad.
– De tog mig på gatan, satte handfängsel på mig, drog en säck på huvudet och förde mig till KGB-kontoret. Jag dömdes för deltagande i olaglig protest.
Till skillnad från många andra klarade han sig med ett kort straff, han utsattes inte för misshandel och fick en vip-cell, som han själv säger. Fast först kastades han i en straffcell tillsammans med en före detta polischef.
– Där var det tortyrliknande förhållanden, ingen säng, ingen madrass, ingen luft, ingenting. Jag tillbringade fyra timmar där, han hade redan varit där i närmare tre veckor. En otroligt modig människa.
Den före detta polisen återfinns i dikterna som Dmitrij Strotsev skrev efter fängelsevistelsen.
– Ja, jag skrev om honom, men inte så mycket, för jag ville inte skriva något som skulle kunna användas mot honom. Men han är på fri fot nu, jag vet inte om han är kvar i Belarus.
Många oppositionella och många författare har tvingats lämna Belarus för att undkomma förföljelsen. Dmitrij Strotsev kom till Sverige för att ta emot årets Tucholskypris. Han besökte Malmö men hans framträdande på Stadsbiblioteket fick ställas in på grund av coronasmitta hos en medverkande. Han har inga planer på att stanna utomlands.
– Jag vill verkligen bo kvar i Belarus, för mig är det väldigt viktigt att vara hemma, bland alla dessa skadade, traumatiserade, trötta människor, människor som delar min föreställning om världen.
Vad kan du göra i Belarus i dag? Dikter mot våld, kan man segra i en sådan strid?
– För mig är det viktigt att skapandet inte ska styras av yttre påtryckningar, det ska utgå från oberoende, fria tankar och betydelser. Vårt samhälle har mognat, det vill vara fritt, öppet, och de egenskaperna hos människor kan man ge sitt stöd till under alla förhållanden. Man kan skriva brev till fångar, man kan hjälpa familjer som drabbats, och man kan så klart skriva.
Dmitrij Strotsev är född 1963 och började skriva i tjugoårsåldern, under den gråaste Sovjettiden. Han anslöt sig tidigt till en grupp dissidentförfattare som var verksamma i Minsk.
– Det fanns en lägenhet i Minsk där det var möjligt att tala fritt och ta del av förbjuden information, samizdat, böcker som var utgivna utomlands. Där fanns människor som skrev oberoende saker. Men utanför den lägenheten fanns den sovjetiska världen där det var omöjligt att beröra förbjudna ämnen.
Dagens Minsk liknar på många sätt 1980-talets sovjetiska verklighet, men det finns en viktig skillnad, säger Dmitrij Strotsev. Samhället är inte atomiserat på samma sätt, människorna kan inte hållas isolerade från varandra.
– Vi är tillbaka i läget där vi har censur, vi har extremistlagar som gör det möjligt att åtala och döma människor till långa straff. Men vi har internet. Vi har kvar böckerna, åtminstone de som givits ut fram till nu, man kan till och med köpa böcker av Orwell eller Solzjenitsyn. Och vi har den nya gemenskapen som uppenbarade sig 2020.
Folkrörelsen kring förra årets presidentval visade att den gemenskap som många fram till dess bara upplevt i slutna rum på internet fanns i verkligheten, att det verkligen var en majoritet av folket som ville tänka fritt och fatta egna beslut, säger Dmitrij Strotsev.
– Den här nya gemenskapen uppstod så klart inte först 2020, men det var då den uppenbarade sig. Det var mäktigt att uppleva att mina avvikande och nonkonformistiska uppfattningar i det här fallet delas av majoriteten av människorna i samhället. Vi har en helt annan situation nu, och det får en att hoppas att läget inte är orubbligt.
Var kan du finna hopp i dag?
– Belarus har blivit ett nytt land, ett annorlunda land. När jag kommer till min gård där jag bott i många år vet jag nu att jag lever bland människor som känner mig och litar på mig, och jag litar på dem. Det är gummorna på bänken vid trappuppgången, det är grannar som jag tidigare inte kände. Jag tror inte att de här människorna kan ge upp den här skatten de har upptäckt.
Trots förtryck och propaganda har belarusierna lyckats befria sig själva, de har börjat fatta sina egna beslut, de har upptäckt kraften i solidariteten och det är inte något som kan göras ogjort, tror Dmitrij Strotsev.
– Det är det allra viktigaste för mig. Ondskans handlingar är förfärliga, ondskan kan förstöra mycket, men den är inte allsmäktig.
Tucholskypriset och Dmitrij Strotsev
Tucholskypriset delas ut av Svenska Pen till en författare som gjort särskilda tjänster för yttrandefriheten. Årets pris gick till den ryskspråkiga belarusiska poeten Dmitrij Strotsev, som enligt prisjuryn är ”en symbol för revolutionens oförtröttliga poeter”. Priset har fått sitt namn efter Kurt Tucholsky, en tysk författare som skarpt kritiserade nazismen. Han fråntogs sitt tyska medborgarskap 1933 och hans böcker brändes på bål.
Dmitrij Strotsev är en av Belarus mest framträdande poeter. Han har förföljts av de belarusiska myndigheterna i årtionden, hans förlag har tvingats lägga ner och hans böcker ges sedan länge inte ut i Belarus, utan måste smugglas in i landet.
Under proteströrelsen efter förra årets manipulerade presidentval fick Strotsevs dagsaktuella dikter stor uppmärksamhet i Belarus. Dikterna har i år getts ut på svenska under titeln ”Belarus omkullkastat”. Diktsamlingen kompletteras av hans essäsamling ”Belarus: motståndets konst”, som även den kommit ut i svensk översättning i år.
Texten är publicerad i Sydsvenskan den 25 november 2021