Väst är svagt och splittrat. Ryssland är starkt och står enat mot det yttre hotet. Det är budskapet som den ryska ledningen vill få fram.
Därutöver vill Ryssland ha tre saker för att avsluta sitt vapenskrammel vid Ukrainas gränser:
- Ukraina ska förhindras att gå med i Nato.
- Ukraina ska tvingas följa den ryska tolkningen av Minskavtalet, vilket i praktiken skulle legalisera de två ryskledda rebellrepublikerna.
- Väst ska erkänna Krim som en del av Ryssland.
Det sistnämnda kommer inte att ske. Annekteringen av den ukrainska Krimhalvön våren 2014 var ett flagrant brott mot internationella överenskommelser och kan aldrig erkännas av demokratiska regeringar som vill upprätthålla folkrätten – även om det är klart för alla att Ryssland inte kommer att återlämna bytet.
Den första punkten har Ryssland i praktiken redan fått igenom med sin skrämseltaktik, även om inga västliga ledare kommer att erkänna det. Utsikterna för att landet någon gång ska släppas in har alltid varit dimmiga. När Kreml nu tydligt demonstrerat hur våldsamt Ryssland tänker reagera på alla antydningar om ukrainskt Nato-medlemskap är frågan i praktiken död. Ingen kommer att vilja väcka den ryska björnen igen.
Putins problem är att han måste kunna visa upp en tydlig seger för hemmapubliken innan han drar tillbaka trupperna från Ukrainas gränser. De mer eller mindre fantasifulla scenarierna med fullskalig invasion av Ukraina som fått stor uppmärksamhet är knappast rätt slags vinst att komma hem med.
Ett krig på bred front skulle innebära många dödsoffer även på den ryska sidan, det skulle vara svårt att motivera och det saknar en logisk slutpunkt. Den ukrainska försvarsmakten är betydligt starkare, bättre organiserad och utrustad än när den ryska aggressionen inleddes våren 2014.
Därför riktas blickarna nu mot de två ryskledda rebellrepublikerna i östra ukraina, LNR och DNR. ”Folkrepublikerna” Luhansk och Donetsk skapades med ryskt stöd under våren 2014, efter annekteringen av Krim, när den ryska ledningen trodde att hela östra Ukraina skulle vara en lika lätt munsbit.
Så blev det inte. Lokalbefolkningens entusiasm för ett ryskt övertagande var begränsad. De ukrainska regeringsstyrkorna lyckades stoppa de ryskstödda rebellerna och började återta förlorat territorium.
Då skickade Ryssland in mängder med reguljära trupper och tvingade den ukrainska regeringen till förhandlingsbordet. I praktiken under vapenhot skrev den dåvarande ukrainska presidenten Petro Porosjenko under det första så kallade Minskavtalet, där rebellerna utlovas amnesti och omfattande självstyre.
Ett andra Minskavtal undertecknades för sju år sedan, men har aldrig genomförts och den lågintensiva krigföringen fortsätter.
Rysslands tolkning av avtalet är att Ukraina först ska ge rebellerna allt de vill ha: amnesti, självstyre och pengar från den ukrainska statsbudgeten. Först därefter ska Ryssland börja fundera på att dra tillbaka sina trupper – som officiellt inte ens finns där – och tillåta ukrainska gränsvakter att ta tillbaka kontrollen över den rysk-ukrainska gränsen.
En sådan tolkning kan en demokratiskt vald ukrainsk regering aldrig gå med på. Ukraina kräver att de ryska trupperna först dras tillbaka och gränsen mot Ryssland återställs. Val kan inte hållas så länge området är under utländsk kontroll, menar den ukrainska sidan.
Nu kräver Vladimir Putin att västmakterna ska tvinga Ukraina kapitulera och acceptera den ryska tolkningen – i utbyte mot att Ryssland avstår från att använda vapenmakt. Hotet behöver inte uttalas, det är ändå uppenbart.
Vladimir Putin spelar poker med höga insatser. Han vill splittra väst och utnyttja demokratiernas svagheter för att tvinga dem till eftergifter. Flera europeiska ledare har också på senare tid börjat tala om vikten av att uppfylla Minskavtalet, utan att specificera hur.
Dragkampen kommer troligen att pågå ett tag till, men den ukrainska regeringen måste sätta Ukrainas suveränitet i första rummet. I bästa fall inser även Vladimir Putin det – och tar den sista utväg som han i dagarna låtit det ryska parlamentet förbereda: ett officiellt ryskt erkännande av rebellrepublikerna.
Ett sådant beslut skulle inte innebära någon större förändring på marken och det skulle kunna säljas till den ryska hemmapubliken som en rysk seger över det hotfulla väst. Det skulle också göra det möjligt för Ryssland att officiellt skicka in trupper utan att möta motstånd. Kraftfulla protester från väst skulle då ses som ett ytterligare bevis på att Ryssland vunnit konfrontationen.
En synbar rysk seger är också det enda sättet att åtminstone tillfälligt få slut på det ryska vapenskramlet, eftersom hela syftet är att bevisa och bekräfta Rysslands stormaktsstatus. Samtidigt skulle verkliga eftergifter under vapenhot uppmuntra Ryssland att göra samma sak igen. Västs balansgång är svår.
