På torsdagen publicerade människorättsorganisationen Amnesty en rapport som slår fast att den ukrainska militären har utsatt civilbefolkningen för fara genom att upprätta baser och använda tunga vapensystem i befolkade bostadsområden. Agerandet bryter mot folkrätten, menar Amnesty.
Rapporten började omedelbart spridas av den ryska propagandaapparaten. I Ukraina väckte rapporten vrede. I medierna trädde expert efter expert fram för att förklara varför Amnesty har fel. Parlamentets vice talman Olena Kondratiuk menade att organisationen ifrågasätter Ukrainas rätt att försvara sig själv.
Amnestys avdelning i Ukraina beslutade att inte översätta eller sprida rapporten. Många ukrainare uppmanade till bojkott av organisationen, som påstods gå Rysslands ärenden. President Volodymyr Zelenskyj menade att Amnesty genom sin rapport försöker flytta ansvaret från angriparen till offret.
Det är lätt att förstå den häftiga kritiken mot Amnesty. Det är trots allt Ryssland som anfaller ukrainska städer medan Ukraina försvarar sitt eget territorium. Det är också sant att Amnesty med sin rapport ger bränsle till den ryska propagandan.
Man kan dock inte avfärda ett påstående bara för att det råkar vara i linje med rysk propaganda, även om många gärna skulle vilja göra så. Inte heller ska man omedelbart skjuta budbäraren om man inte gillar meddelandet. Även ett obekvämt påstående kan vara sant.
Av allt att döma stämmer de faktiska påståendena i Amnestys rapport. Båda sidor i kriget i Donbass har ända sedan 2014 grupperat militära staber i tätbebyggda områden – samtidigt som de hela tiden anklagat motparten för att använda civilbefolkningen som levande sköldar.
Å andra sidan är det också väl känt att delar av civilbefolkningen i frontnära samhällen trots uppmaningar vägrat att låta sig evakueras. Därigenom utsätter de sig själva för en fara som den ukrainska försvarsmakten svårligen kan klandras för.
I Ukraina har Amnesty fått kritik för att organisationens lokalavdelning inte fått delta i utredningen. Det är dock alltid så Amnesty arbetar: lokalavdelningarna ska inte utreda övergrepp som deras egna regeringar misstänks ha gjort sig skyldiga till.
Ingen i Ukraina kritiserade Amnesty när organisationen i slutet av juni kom fram till att den ryska bombningen av teatern i Mariupol var ett krigsbrott. Inte heller hördes några protester i Ukraina när Amnesty anklagade Ryssland för krigsbrott i Charkiv.
Amnesty slog tidigt fast att Rysslands invasion av Ukraina i sig själv är ett brott mot FN-stadgan och folkrätten. Amnesty har också verifierat många ryska attacker mot civila i Ukraina och fördömt övergreppen mot civila i Kievförorten Butja.
Hittills har det varit Ryssland som har anklagat Amnesty för propaganda, och i april tvingades Amnesty stänga sitt kontor i Moskva. Ändå anklagas Amnesty nu för att gå Rysslands ärenden.
Och visst kunde Amnesty ha varit ännu tydligare med att sätta kritiken mot det ukrainska försvarets agerande i sitt rätta sammanhang: ett berättigat försvarskrig mot en åtminstone till en början helt överlägsen fiende.
Rapportens inramning kan lätt ge intrycket att Amnesty blundar för Rysslands folkrättsvidriga invasion och systematiska övergrepp mot civilbefolkningen – för att i stället rikta sin kritiska blick mot enskilda fall där den ukrainska militären fattat mindre lämpliga taktiska beslut.
När Kremls kompisar jublar blir ryggmärgsreflexen hos Ukrainas försvarare och vänner enkel. Man avfärdar rapporten och kastar barnet med badvattnet: Amnesty är inte att lita på, varken i denna fråga eller andra.
Som tur var kom Ukrainas vice försvarsminister Hanna Maljar på torsdagskvällen med en rimligare reaktion. Samtidigt som även hon kritiserade Amnestys rapport lovade hon att ukrainska myndigheter skulle undersöka anklagelserna och även i fortsättningen vara öppna för granskning.
Det är så en demokrati ska agera, även i krig. Kanske framför allt i krig.
