Zelenskyj är ingen komiker längre

När Vladimir Putin inledde kriget i Ukraina i februari uppmanade han den ukrainska militären att ta makten från det ”kriminella band av narkomaner och nynazister” som enligt honom styr landet. Hans påstående hade ingenting med verkligheten att göra, men Putin är inte den förste att anklaga sin ukrainske kollega för att vara narkotikamissbrukare.

Påståendet ingick i en omfattande smutskastningskampanj mot Volodymyr Zelenskyj under den bitvis farsartade presidentvalskampanjen 2019 som slutade med en jordskredsseger för Zelenskyj. Förutom narkoman anklagades Zelenskyj för att vara oligarken Ihor Kolomojskyjs marionett och Putins nickedocka.

Huvudmotståndarna i presidentvalet var den sittande presidenten Petro Porosjenko och den tidigare premiärministern Julia Tymosjenko. Båda hade varit med i den ukrainska politiken sedan 1990-talet, båda hade utpekats som delaktiga i korruptionshärvor och båda hade hunnit göra väljarna besvikna genom att misslyckas genomföra utlovade reformer.

Zelenskyjs trumfkort i valkampanjen var att han inte framstod som en politiker. Porosjenko satsade på traditionell ukrainsk identitetspolitik med slagorden ”armén, språket, tron” men väljarna ville inte längre lyssna på det örat. De ville ha en verklig förändring, och Zelenskyjs löften om att göra slut på korruptionen och svågerpolitiken verkade lovande, eftersom han själv framstod som obefläckad.

Sakfrågor hade till slut en begränsad betydelse i valet. I stället tog kampen mellan Zelenskyj och Porosjenko formen av en absurd teaterföreställning som lika gärna hade kunnat platsa i Zelenskyjs komediserie om historieläraren Vasilij Goloborodko som råkar bli president.

Förutom att Zelenskyj anklagades för att vara narkoman försökte Porosjenko tvinga honom till en tv-debatt bland annat genom att objuden storma in i en direktsändning när Zelenskyj inte ens var i Ukraina. Från studion ringde president Porosjenko upp Zelenskyj som meddelade att han var upptagen i ett möte med en annan president, Emmanuel Macron i Paris. Sedan lade han på.

Vid ett annat tillfälle debatterade Porosjenko med en tom talarstol. När debatten till slut blev av på riktigt, på en stor idrottsarena, som Zelenskyj hade krävt, lämnade de två först blodprov under massiv mediebevakning för att bevisa att ingen av dem var narkoman.

Sammanblandningen mellan Zelenskyj och hans rollfigur Goloborodko var inget hans kampanjmakare försökte förhindra, snarare tvärtom. Zelenskyj slog också mynt av sin oerfarenhet och ordnade möten med företagare för att samla in förslag till nödvändiga reformer.

Slagorden som Zelenskyj använde var fyndiga men luddiga, vilket innebar att han undvek att stöta bort någon väljargrupp. Ett var ”inga löften, inga ursäkter”, en anspelning på en ukrainsk 1990-talsschlager med samma titel. En annan var ”Vesna pryjde – sadzjaty budemo”, som kan tolkas antingen som ”Våren kommer – dags att plantera” eller ”Våren kommer – dags att bura in dem”.

Det outtalade – och mycket populära – budskapet var givetvis att de gamla, korrupta politikerna skulle straffas för sina synder. Zelenskyj utlovade också slut på fattigtiden men var inte särskilt tydlig med hur han skulle höja ukrainarnas levnadsstandard.

Dessutom gillade många krigströtta ukrainare Zelenskyjs förhoppning om att den lågintensiva konflikt som pågått i östra Ukraina sedan 2014 på något sätt skulle kunna lösas genom direkta förhandlingar med Vladimir Putin.

Det var denna förhoppning, samt den ryskspråkige Zelenskyjs ord om att det inte spelar någon roll vilket språk en ukrainare talar, som användes för att peka ut honom som Kremls nyttiga idiot. Men väljarna gillade budskapet och Zelenskyj vann andra valomgången med 73 procent av rösterna.

För första gången i modern ukrainsk historia fick han dessutom en klar majoritet av väljarna bakom sig i nästan hela landet – den gamla politiska tudelningen av Ukraina i öst och väst var för tillfället nästan bortblåst.

Själv kommer Zelenskyj alltså från den sydöstra, huvudsakligen ryskspråkiga delen av landet. Han växte upp som enda barn till Oleksandr Zelenskyj och Rimma Zelenska. När Volodymyr Zelenskyj var liten arbetade pappan under flera år i Mongoliet, där sovjetiska specialister höll på att bygga upp en hel gruvstad. Hela familjen bodde där tills Volodymyr hade gått ut första klass. I mitten på åttiotalet flyttade han och hans mamma tillbaka till Ukraina så att han kunde gå i en vanlig sovjetisk skola.

I stället för gruvstaden Erdenet i norra Mongoliet växte Volodymyr Zelenskyj därför upp i gruvstaden Kryvyj Rih i sovjetrepubliken Ukraina där han också är född. Han skulle precis fylla 14 år när Sovjetunionen upphörde att existera och Ukraina blev självständigt.

Volodymyr Zelenskyj kommer från en judisk familj. Vid 16 års ålder lyckades han bra i en tävling i engelska och erbjöds ett stipendium för studier i Israel. Han ville gärna åka, men hans far sade nej.

– Jag flyttade hemifrån och bodde hos vänner. Jag skrek på honom, hotade honom. Jag kastade en toffel på honom, och han kastade den på mig. Men han sade nej, berättade Zelenskyj senare i en ukrainsk tv-intervju.

1990-talet var en tuff och fattig tid i Ukraina. Andra som fick samma stipendium åkte och kom aldrig tillbaka, men Zelenskyj stannade i hemstaden och studerade där. Han läste till jurist och gifte sig så småningom med sin gamla skolkamrat Olena Kijasjko som studerade arkitektur. På ett foto från bröllopet 2003 kan man se den 25-årige Volodymyr Zelenskyj i en grå kostym som är två storlekar för stor.

Under studenttiden var han framgångsrik i den spexliknande humortävlingen KVN (”De roligas och påhittigas klubb”), och scenen lockade till slut mer än juristyrket. Zelenskyj var kapten i flera KVN-lag, varav det sista, Kvartal 95, blev så populärt att det kunde starta en egen humorshow på ukrainsk tv. Kvartal 95 är förresten namnet på en stadsdel i Zelenskyjs gamla hemstad.

Från 2003 fram till presidentvalet 2019 arbetade han heltid som skådespelare, producent och manusförfattare. Han spelade mest på ryska, och under några år bodde och arbetade han i Moskva. 2006 vann han den första ukrainska säsongen av ”Let’s Dance”. Efter tävlingen klagade han på att någon hade snott hans telefon medan han dansade.

I juli 2010 framträdde Zelenskyj på den då nyvalde presidenten Viktor Janukovytj 60-årskalas på Krim. Tre och ett halvt år senare flydde Janukovytj till Ryssland medan ryska trupper ockuperade Krimhalvön och kriget i östra Ukraina inleddes.

Politisk satir hade alltid haft en viktig roll i Zelenskyjs humorshower och den föll inte alltid i god jord. I en parodi på dåvarande president Petro Porosjenko 2016 jämförde han Ukraina med en porrskådis som ”är beredd att ta emot hur mycket som helst från vilket håll som helst”.

Repliken väckte stor uppståndelse, särskilt eftersom framträdandet hade ägt rum utanför Ukrainas gränser, i Lettland. Zelenskyj tvingades förklara sig. I ett Facebookinlägg skrev han att han inte ville kritisera vanliga ukrainare, utan landets ledning som lånade enorma summor pengar från utlandet.

”Vi är patrioter, men vilka är de? Ni känner dem sedan tjugo år tillbaka. Det är väl ett tag, eller hur?”

Skandalen i Lettland, och Facebookinlägget där Zelenskyj beskrev sig som en av de vanliga ukrainarna som är förbannade på landets korrupta makthavare, kanske markerade början på hans politiska karriär.

Då hade den första säsongen av hans nu världsberömda tv-serie ”Folkets tjänare” – om historieläraren som råkar bli president – redan visats i den ukrainska tv-kanalen ”1+1”. Kanalen ingår i oligarken Ihor Kolomojskyjs massmedieimperium, och när Zelenskyj på nyårsnatten mot den 1 januari 2019 i samma kanal meddelade att han tänkte kandidera i presidentvalet var det många som menade att Zelenskyj i presidentpalatset på Bankgatan i Kiev i praktiken skulle innebära att Kolomojskyj fick makten.

Volodymyr Zelenskyj tvekade länge innan han fattade beslutet att ge sig in i politiken. Till en början var hans fru absolut mot hela idén. Även hans föräldrar försökte övertyga honom att inte kandidera, men den här gången lydde han inte sina föräldrar. Han ställde upp i valet och blev president. Sedan gick det som det brukar.

Eller kanske inte riktigt. Den ukrainska politiken är av hävd genomkorrupt, men Volodymyr Zelenskyj själv har hittills inte kunnat anklagas för att använda sin position för personlig vinning. Ändå är det allmänt känt att även parlamentsledamöterna i hans parti – som förresten heter ”Folkets tjänare” – får extra lön i bruna kuvert, rimligtvis från sponsorer som vill påverka deras arbete.

I Ukraina förekommer det korruption på alla nivåer i statsapparaten och rättssystemet. Den har inte Zelenskyj lyckats avskaffa, eftersom det finns många makthavare ända upp till konstitutionsdomstolen som själva tjänar på korruptionen.

Inte heller har han gjort slut på svågerpolitiken som han kritiserat. Många av hans närmaste medarbetare är hans gamla vänner och kolleger från skådespelartiden.

I början av sin mandatperiod hade Zelenskyj ändå vissa framgångar i de förhandlingar med Ryssland han under valrörelsen hade talat sig varm för. Hösten 2019 genomförde Ukraina och Ryssland ett fångutbyte. Ryssland lämnade tillbaka tre mindre ukrainska örlogsfartyg, som ett år tidigare under våldsamma former bordats och beslagtagits av ryska säkerhetsstyrkor.

I december 2019 träffade han Vladimir Putin i Paris för förhandlingar, men ungefär där tog framgångarna slut. Det fanns helt enkelt ingen vilja på den andra sidan att försöka nå en lösning på konflikten i Donbass som Ukraina skulle kunna acceptera.

Som alltid i Ukraina har presidentens popularitetssiffror sjunkit stadigt sedan han blev invald – men från en ovanligt hög nivå. I maj 2020, när Zelenskyj suttit ett år, var det för första gången en majoritet av ukrainarna som inte stödde presidentens politik – men alla andra politiker var fortfarande betydligt mindre populära än han.

Fram till krigsutbrottet har Zelenskyjs politik saknat tydlig riktning och uthållighet. Han har skällt ut sin premiärminister i tv i bästa Putinstil – fast vid ett runt mötesbord i stället för Putins fyrkantiga. Han har bytt ut regeringen och sin närmaste rådgivare. Hans partigrupp i parlamentet har splittrats och han har hamnat i konflikt med konstitutionsdomstolen som motarbetat antikorruptionsarbetet.

För ett år sedan deklarerade Zelenskyj öppet krig mot de Kremlvänliga krafterna i ukrainsk politik. Hans nationella säkerhetsråd införde sanktioner mot Putins närmaste man i Ukraina, oligarken och parlamentsledamoten Viktor Medvedtjuk. Oligarkens tre tv-kanaler som ansågs sprida Kremlpropaganda förbjöds. Medvedtjuk själv anklagades för landsförräderi och sattes i husarrest.

De konkreta anklagelserna handlade om förbjudna inköp av kol från rebellkontrollerade områden under pågående stridshandlingar 2014. I december 2021 anklagades även den tidigare presidenten Petro Porosjenko för delaktighet i kolaffärerna med rebellsidan. Han hotades av upp till 15 år i fängelse för landsförräderi, men domstolen i Kiev beslutade inledningsvis att inte häkta honom.

När Zelenskyj inte lyckades uppfylla sina andra vallöften verkade han ha återkommit till slagordet ”Våren kommer – dags att bura in dem”. Men den ryska invasionen ändrade allt. De två ärkerivalerna Zelenskyj och Porosjenko har slutit fred och hela det ukrainska folket har enat sig i kampen mot den gemensamma fienden i öst.

I början av mars sade 93 procent av ukrainarna att de stödjer presidentens politik. I slutet av förra året menade två tredjedelar att utvecklingen i landet går åt fel håll, men sedan kriget börjar tycker 78 procent att det går åt rätt håll.

Det är så klart ingen som tycker om att tusentals ukrainare dödas, men en mycket stor majoritet är nöjd med hur presidenten, regeringen och den ukrainska försvarsmakten hanterar den uppkomna situationen. Volodymyr Zelenskyj är inte längre en komiker, han är Ukrainas president. Det är den viktigaste rollen i hans karriär, och de flesta anser att han spelar den med stor värdighet.

Det innebär ändå inte att han kan gå med på fredsvillkor som det ukrainska folket inte accepterar – då skulle hans stöd försvinna ögonblickligen. Det är också därför han har sagt att villkoren i ett eventuellt fredsavtal måste godkännas i en folkomröstning. Han är folkets tjänare.

Sydsvenskan 2022-04-24