Bild: Kalle Kniivilä
Ksenia Buksjina tittar längtansfullt runt på Sydsvenskans redaktion i Malmö. Hon är på besök med en grupp tjänstemän och medborgaraktivister från östra Europa som deltar i en kurs på Malmö universitet om hur svensk offentlig förvaltning fungerar.
– Så många människor som arbetar med journalistik! Det påminner lite om hur vi hade det i Kiev, innan det här kriget började, säger hon.
Ksenia Buksjina arbetade för en medborgarorganisation som bevakade reformarbetet i Ukraina. Hon hade särskilt fokus på kvinnors rättigheter och familjevåld – viktiga ämnen som det talas alltför lite om i Ukraina, säger hon.
När det ryska anfallet inleddes den 24 februari 2022 vändes allt upp och ner. Kontoret i Kiev omvandlades till en insamlingscentral för allt som behövdes i stadens försvar, från förband till fryst kyckling. En dag tre veckor in i kriget var det någon som lämnade in en hög blöjor.
– Vi skrev om det på sociala medier, att det fanns blöjor vi kunde skicka ut till dem som behövde. Vi gjorde det på kvällen innan vi gick hem. När vi kom tillbaka på morgonen var det fem tusen människor som hade skrivit till oss om blöjorna.
Då förstod Ksenia Buksjina att hon hade hittat sin uppgift. På samma sätt som före kriget ville hon fortsätta att hjälpa de svaga grupperna, de som alltid drabbas hårdast.
– Det handlar om kvinnorna, och särskilt ensamma mammor. De är den mest utsatta gruppen i samhället och i krig är de extremt utsatta på grund av allt våld, all osäkerhet, sexuellt våld, tvånget att förflytta sig.
Nu delar hennes organisation regelbundet ut hjälppaket till kvinnliga internflyktingar på olika håll i Ukraina. Nyligen gjorde hennes kolleger, som tidigare arbetat med opinionsundersökningar, en intervjuundersökning med kvinnor som fått hjälpsändningar för att få veta mer om deras behov.
– Det visade sig att det som sker med kvinnorna som tvingats fly kan påminna om modernt slaveri. Många av dem har inga pengar alls, de flesta har inte fått något stöd från staten och de har inte ens råd att köpa blöjor till barnen.
Kvinnorna bor ofta hos avlägsna släktingar och tvingas flytta regelbundet.
– I genomsnitt flyttar de tre gånger om året, en del har flyttat sex gånger på ett år. De blir gratis pigor, de sköter hushållsarbete i utbyte mot bostad, för att inte bli utkastade med barnen.
Det finns över fem miljoner internflyktingar i Ukraina, en stor del av dem kvinnor och barn. En del bor på offentligt finansierade flyktingboenden eller får bidrag för att ordna eget boende, men de flesta har inte fått någon hjälp från staten.
– Av dem vi haft kontakt med har 83 procent inte fått något från staten. Statliga myndigheter säger själva att de bara har lyckats hjälpa 15 procent av internflyktingarna. De här människorna har ingenting, de har inga pengar, därför måste vi hjälpa dem.
Internflyktingarna glöms lätt bort när all uppmärksamhet är riktad mot fronten och alla hoppas på att Ryssland snart ska besegras, säger Ksenia Buksjina.
– Vi får ibland höra att vi ska låta humanitärt arbete vänta till efter segern, nu ska alla pengar läggas på försvaret, för varje drönare som vi inte köper kostar människoliv. Och jag förstår dem som säger så. Men vi arbetar med bidragsgivare som inte ger pengar till vapen, de vill hjälpa kvinnor. Och då vill jag att de inte bara hjälper kvinnor i Uganda utan också i Ukraina.
Kriget har också inneburit att medierna i Ukraina har blivit likriktade och viktiga samhällsproblem inte längre lyfts upp, säger Ksenia Buksjina.
– Vår tv är nästan som i Ryssland nu. Vi har många barn som inte får utbildning, barn som lever i fattigdom, familjevåld är ett stort problem, men det talar man inte om.
Det som än så länge upprätthåller demokratin i Ukraina är det starka medborgarsamhället som fortsätter att kritisera makthavarna och peka ut missförhållanden.
– Jag förstår att läget är svårt nu. Vi kommer inte att segra om två veckor, och inte heller efter segern kommer det att ske något under. Men då kommer den här dimman att skingras, vi kommer att se våra problem och då måste vi ta itu med dem.
