Ivan är en ung man som bor på den ockuperade Krimhalvön. Egentligen heter han något annat, och vilken ort han bor på ska vi inte nämna. Att prata med utländska medier är farligt, och att uttrycka sympati för Ukraina är straffbart som landsförräderi.
Ändå har han bestämt sig för att prata med oss. Varför?
– Det är klart att jag tar en risk. Men det finns alltid en risk, och jag vill att ni ska få veta sanningen om vad som pågår här, vad som har hänt. Jag vill göra mitt för att bekämpa propagandan som Ryssland försöker sprida överallt.
Han pratar sitt modersmål ryska med svag regional prägel. Den ukrainska skolan han gick i var ryskspråkig, men han fick även lära sig ukrainska.
– Men jag vill inte prata ukrainska nu, ifall någon skulle höra.
När Ryssland erövrade och annekterade Krimhalvön i februari–mars 2014 hade Ivan knappt blivit myndig och brydde sig inte särskilt mycket om politik. Hans föräldrar var snarast positivt inställda till den ryska invasionen, minns han.
– Innan hade vi både ukrainsk och rysk tv, men de tittade mest på ryska program. De började prata om ukrainska fascister och annat trams. De var väl typiska sovjetmänniskor, de struntade i allt, bara de fick vara i fred.
Många på Krim hoppades att livet skulle bli bättre under ryskt styre, men i stället har halvön blivit ett koncentrationsläger där det bara är militären och skumma företagare från Ryssland som har det bra, menar Ivan.
– De har stulit vår identitet och tvingar oss låtsas att vi är ryssar. Gör man inte det går det illa. Krim har förvandlats till en militärbas och semesterort för rika ryssar som bygger sina hus på stulen ukrainsk mark. Det är många från Ryssland som har flyttat hit, öppnat företag och använder oss som billig arbetskraft.
Lönerna på Krim är låga jämfört med stora delar av Ryssland, och betydligt lägre än i Moskva – men priserna är till och med högre än i Moskva, säger Ivan.
– Dessutom är vi instängda här. Förr i tiden kom det turister från Europa, man kunde tjäna bra pengar på turism. Och vi kunde själva åka till Europa. Men med de identitetshandlingar jag fått av de här skurkarna kan jag knappt åka till Ryssland. Och vi har i alla fall inte råd att åka någonstans.
När man pratar med folk är det allmänna intrycket att de flesta är på Rysslands sida i kriget, säger Ivan. Å andra sidan är det riskfyllt att uttrycka avvikande åsikt, de som tycker något annat håller tyst.
– Redan före det här kriget var det så. De som protesterade sattes i fängelse, deras egendom beslagtogs. Och här finns väldigt många människor som förgiftats av propagandan. De samarbetade med säkerhetstjänsten och angav folk för att ha stött Ukraina.
Många av dem som ogillade annekteringen lämnade halvön när det fortfarande var möjligt, berättar Ivan.
– Jag har en kompis som flyttade till Kiev, jag håller kontakt med honom. Han ville att jag också skulle flytta dit, men här fick jag höra att jag bara skulle bli inkallad i den ukrainska militären om jag åkte, att ingen ville höra av mig i Kiev. Nu förstår jag att jag borde ha åkt då.
Ivan anade att det skulle bli krig redan långt före den 24 februari 2022, dels på grund av militärtransporterna, dels eftersom propagandan i rysk tv trappades upp till oanade höjder. Och ändå blev han tagen på sängen.
– I början kunde jag inte riktigt tro att det var sant, jag förstod inte vad jag skulle tänka. Jag kände mig splittrad. En kompis i norra delen av Kiev berättade hur granaterna föll medan andra vänner i Sankt Petersburg upprepade den idiotiska propagandan.
Det tog inte särskilt lång tid för Ivan att genomskåda den ryska propagandan och förstå vad som pågick. Han vill inte längre umgås med tidigare vänner som ställde sig på angriparens sida.
– Jag har radikalt begränsat mitt umgänge. Även många av dem som inte direkt stödjer kriget förhåller sig på ett märkligt och omänskligt sätt. De är trötta på kriget och vill att det ska ta slut, men menar att man för att nå dit först behöver förinta Ukraina. Såna människor vill jag inte ha att göra med.
I vardagslivet har kriget inte märkts särskilt mycket, annat än att priserna i butikerna har blivit ännu högre, säger Ivan. Krim har till stor del besparats mobiliseringen som inleddes i höstas, kanske för att det inte ska uppstå missnöje bland befolkningen där, tror han.
– Visst har de haffat folk, men inte lika mycket här som i Ryssland. Krim är ju deras ögonsten, något de är stolta över att ha.
En skillnad som märks är att det är betydligt mindre folk ute på gatorna än tidigare år, säger Ivan. Många ryssar som tillbringar en del av året på Krim har inte kommit i år, eftersom de är rädda för att kriget direkt ska drabba halvön, tror han.
Själv väntar han på de ukrainska trupperna.
– Jag tror att det här slutar med vår seger. Jag hoppas få tillbaka mitt land, mitt gamla liv och min framtid. Allt det har de stulit från mig. De har stulit mitt liv.
