Krig tar slut när båda sidor har blivit övertygade om att det inte går att uppnå ett bättre resultat genom att fortsätta kriga. Det gäller även för den ryska invasionen av Ukraina, och än är vi inte där.
Det stämmer naturligtvis att kriget i Ukraina har pågått sedan 2014. Men sedan februari 2015 och det andra Minskavtalet hade kriget i Donbass i praktiken mer eller mindre varit en frusen konflikt, där antalet dödsoffer minskade varje år – fram till februari 2022, då Vladimir Putin beslutade sig för att starta kriget på nytt, nu på bred front och med full styrka.
Det var det sämsta beslut någon rysk statsledare någonsin fattat, sade statsvetaren Vladimir Gelman i mars 2022, och så kan det vara, även om det finns många andra beslut som tävlar om den hedersbetygelsen.
Anledningarna bakom det dåliga beslutet var flera: Putins envälde, inkompetens på många nivåer i statsapparaten, västs underlåtenhet att reagera på annekteringen av Krim samt felaktiga förväntningar på att den ukrainska statsledningen snabbt skulle ge upp motståndet.
När det nya kriget bara hade pågått i ett par månader förutspådde kallakrigshistorikern Sergej Radtjenko att kriget förr eller senare skulle sluta som Koreakriget:
”Om frontlinjen stabiliseras blir det en frusen konflikt, och det är inte den första. Kriget i Korea är det mest typiska exemplet. Det kriget pågick i tre år. Jag hoppas att detta krig inte blir lika långt.”
Striderna i Korea upphörde 1953, men formellt ligger Nord- och Sydkorea fortfarande i krig med varandra.
I början av 2022, innan det fullskaliga kriget i Ukraina inleddes, var 7 procent av landet ockuperat av Ryssland (Krimhalvön samt delar av Donetsk- och Luhansklänen). Under 2022 fluktuerade frontlinjen fram och tillbaka, men i slutet av året hade Ryssland fått kontroll över ytterligare 11 procent av territoriet.
Under 2023 har Ryssland enligt New York Times å andra sidan sammantaget lyckats utöka det ockuperade territoriet med bara o,o8 procent. Framgångarna i det länge väntade ukrainska motanfallet har blivit begränsade och förändringarna i frontlinjen har varit marginella sedan årsskiftet. Många dör, men det är oklart till vilken nytta.
Frontlinjen har alltså i stort stabiliserats. Uppenbart anser dock båda sidor fortfarande att det är möjligt att uppnå ett bättre resultat genom att fortsätta strida. Ukraina hoppas naturligtvis kunna återta ockuperade områden, medan den ryska ledningen hoppas att Ukrainas västliga stödjare och framför allt USA tröttnar på krigets kostnader när ständigt nya kriser pockar på uppmärksamhet.
Dessutom kan knappast Vladimir Putin avsluta kriget utan en entydig seger före det ryska presidentvalet som ska hållas i mars 2024. Även denna gång kommer Vladimir Putin naturligtvis att väljas till Rysslands president redan i första valomgången, kanske med över 80 procent av rösterna – så ser planen ut, enligt läckta uppgifter.
När Putin väl har blivit omvald börjar han vänta på nästa presidentval. Han hoppas att USA:s nästa president heter Trump och stoppar stödet till Ukraina. Till skillnad från det så kallade valet i Ryssland är resultatet av presidentvalet i USA i november 2024 ännu inte känt, och i väntan på det kommer Putin knappast att vilja lägga ner vapnen.
Allt tyder därför på att positionskriget kommer att fortsätta med varierande intensitet även hela nästa år. På längre sikt verkar det dock alltmer sannolikt att Radtjenko får rätt och det blir en koreansk lösning med vapenstillestånd vid en frontlinje, vars exakta sträckning avgörs av det kommande årets strider.
Forskaren Vladimir Pastuchov har nyligen beskrivit ett sådant resultat som en seger för Ukraina, även om det med tanke på förväntningarna skulle se ut som en förlust – och en förlust för Ryssland, även om den ryska propagandan naturligtvis kommer att utmåla det som en seger.
Han menar att Ukraina i verkligheten redan har segrat över Ryssland, eftersom landet har lyckats bevara sin suveränitet och funktionsduglighet – medan Ryssland har förlorat, eftersom man inte har lyckats tvinga sin vilja på Ukraina och förändra hela styrkebalansen i världen, som det uttalade syftet var.
Något formellt fredsfördrag där Ukraina avträder territorier till Ryssland kommer aldrig att undertecknas, det är en politisk omöjlighet i Ukraina. På samma sätt är det en politisk omöjlighet för Vladimir Putin att återlämna områden som han i rysk grundlag låtit skriva in som evigt ryska territorier.
När kriget väl tar slut – för det gör alla krig förr eller senare – blir det därför sannolikt ett vapenstillestånd som konstaterar sakernas tillstånd, enligt koreansk modell. Hur ett sådant stillestånd ska kunna uppstå är ännu höljt i dunkel, men klart är att det kommer att uppfattas som en förlust framför allt i Ukraina – trots att det är en seger.
Det bästa vore naturligtvis om Ukraina lyckades befria alla ockuperade territorier, helst redan nästa vecka – eller om Putin halkade på badrumsmattan, slog i huvudet och kom till sans. Det mest sannolika är ändå att så inte sker.
Det viktiga är då att vapenstilleståndet, när det väl inträder, blir så fördelaktigt för Ukraina som möjligt – och Rysslands strategiska förlust så uppenbart som möjligt. För det krävs att vi i väst fortsätter att stödja Ukraina både så länge striderna pågår och när de tystnar. Resultatet måste bli att Ryssland inte tillåts kontrollera Ukraina.
Ukraina måste därför få hjälp att återta så mycket som möjligt av sina territorier, men framför allt måste landet denna gång få verkliga och trovärdiga säkerhetsgarantier samt en tydlig väg för anslutning till EU. Det är vad ukrainarna önskar sig (över 90 procent stödjer anslutning till EU) och det är också det tydligaste sättet att fastställa Rysslands förlust i kriget.
Den ryska ledningens syfte med kriget är att återställa Rysslands stormaktsstatus samt fastställa en världsordning där den starkes rätt gäller och kärnvapenmakter får allt de pekar på. I den världsordningen har demokratin ingen roll och nationell suveränitet är förbehållen supermakterna.
Försvaret av demokrati och mänskliga rättigheter är en hörnsten i vårt samhällssystem. Därför måste vi fortsätta att stödja Ukrainas kamp och inte låta den ryska diktaturen få igenom sin vilja. I annat fall kommer Ryssland att återuppta kriget när det passar. Det har vi redan sett hända en gång.
En version av denna text publicerades i Sydsvenskan 2023-11-03
3 svar på ”Hur slutar kriget i Ukraina?”
@glasnost @kallekn Jag har svårt för den här bilden av att det är en seger för UKR att inte förlora katastrofalt. Självklart har RU förlorat och kan inte vinna, men hur mycket självstyre och självaktning UKR än lyckats behålla så kan man ju räkna deras förluster i liv, lemmar, framtid och pengar.
Analysen är nog helt riktig, och även slutsatserna, tyvärr. Låt oss hoppas att likheten med Korea blir ännu större, dvs. att det slutar med ett Ukraina som är en fullvärdig och välmående medlem av världssamfundet, precis som Syd-Korea, och ett Ryssland som är lika isolerat, fattigt, föraktat och på gränsen til kollaps som Nord-Korea.
Utmärkt text, Kalle!
Din slutsats sammanfattas på ett ungefär i följande citat:
”När kriget väl tar slut – för det gör alla krig förr eller senare – blir det därför sannolikt ett vapenstillestånd som konstaterar sakernas tillstånd, enligt koreansk modell. Hur ett sådant stillestånd ska kunna uppstå är ännu höljt i dunkel, men klart är att det kommer att uppfattas som en förlust framför allt i Ukraina – trots att det är en seger.”
Själv tror jag inte på Koreascenariot. Det finns två skäl till det:
1. Asymmetri i vapenmakt, särskilt på sikt. Blir det vapenstillestånd så är risken mycket stor att stilleståndet avbryts så fort Ryssland hunnit fylla på vapen- och vapenbärarlagren. Visst kan man tänka sig att riktiga säkerhetsgarantier skulle kunna stoppa Ryssland från att återinvadera, men vad skulle dessa kunna vara för något? NATO-medlemskap kanske, men om Ryssland får för sig att testa NATO så är det i Ukraina som de skulle börja. Dessutom kan NATO försvagas eller i värsta fall upplösas efter presidentvalet i USA.
2. Ryssland påstår sig ha annekterat hela Cherson och Zaporizjzjaregionerna. Dessa är således delvis ”tillfälligt ockuperade av Ukraina,” precis som fallet var/är med delar av Donetsk oblast (och en pytteliten del av Luhansk). Hur kan Ryssland backa ifrån det här? (Just av denna anledning har jag alltid trott att Ryssland förr eller senare skulle ha angripit resten av Don/Lu-regionerna.)
Förutom ovanstående är jag skeptisk till att se på en fryst konflikt med nuvarande frontlinje som de factogräns som en rysk förlustaffär. Ryssland är ju specialister på att frysa konflikter – och på att väcka liv i dem igen vid behov. Miljoner människor kommer att ha tvångsförflyttats, miljoner kommer samtidigt att flytta till de ”nya territorierna.” Visst, det blir ingen storseger utan Kyiv, men 20% av landets yta räcker för propagandans skull. Vidare kommer Ukraina att behöva ha en kostsam och mycket lång militariserad gräns mot ryskkontrollerat område under lång tid.
När det gäller ovanstående punkt 2 ska man tänka på ytterligare en sak: om Ryssland mot förmodan skulle lyckas komma åt Zaporizjzja – staden alltså – ja, var hamnar fronten då? Mellan Zaporizjzja och Dnipro? Vad med Krivyi Rih? Dessa tre städer är starkt beroende av varandra – ungefär på samma sätt som Donetsk och Mariupol var beroende av varandra, men i ännu större skala. Det blir med andra ord svårt för Ryssland att stanna vid Zaporizjzja. Frontlinjen skulle eventuellt kunna få ligga mellan Zaporizjzja och Dnipro under några år, men ”Jekaterinoslav nash” kommer förr eller senare som ett brev på posten.
Sedan har man frågan om Charkiv. Vi pratar inte längre så mycket om Charkiv, men vi ska inte glömma att det första folkrepubliksförsöket var ju just där. Ryssarna vill förstås ha Charkiv. Ja de vill ju ha en massa saker, Kyiv också, och gärna hela Ukraina, åtminstone som en lydstat.
Det är därför kriget kommer att fortsätta under lång tid. Tror jag. Det är för att ukrainarna vet om att ryssarna inte kan släppa Cherson och Zaporizjzja (åtminstone inte utan fantastisk propagandaakrobatik). Charkiv och Kyiv kan de släppa, tillfälligt om inget annat. Plus att ukrainarna tror, precis som du skrev, att de har en verklig chans att befria ockuperad mark, kanske till och med Krim.
En öppning mot varaktig fred kommer när Ryssland faller isär eller vid ett ukrainskt militärt genombrott med tillhörande regimfall. Det kanske är önsketänkande, men vi blir regelbundet påminda om hur skör regimen egentligen är, senast genom en lynchmobb på Machatjkalas flygplats.
Sist men inte minst: USA-valet gör mig högst orolig, inte bara för Ukrainas skull, utan även för Baltikums. Värsta tänkbara scenariot är alltså att NATO upphör att existera som meningsfull allians, dvs att USA går ur eller drar in sina art. V-åtaganden. Vad händer då i Riga? Vad händer i Ida Virumaa och i Latgale, eller i Suwalkigapet, framförallt på litauiska sidan?
Slutsats: Ukraina måste besegra Ryssland, en politisk förlust à la ”Ukraina finns trots allt kvar” räcker inte i mina ögon. Och vi bör ge Ukraina allt vi har.
Michael Gentile