Den 24 augusti firar Ukraina 32 år av självständighet. Det blir ingen parad på Kievs huvudgata Chresjtjatyk. Det är för farligt, trots att Ukrainas huvudstad nu påstås ha det bästa luftförsvaret i världen. Men precis som förra året ställs förstörda ryska stridsfordon fram på huvudgatan, till allmän åskådan.
I år har dessutom den enorma Moderlandsstatyn, den gamla sovjetiska segergudinnan på kullarna vid Dneprs västra strand inför självständighetsfirandet fått en ny vapensköld. Det dyra, symboliska projektet under brinnande krig bidrog till att kulturministern utsattes för kritikstorm och till slut tvingades avgå – men det kan det vara värt, tycker många.
Den hundra meter höga, ihåliga stålkonstruktionen uppfördes till minne av den sovjetiska segern över Nazityskland och stod färdig 1981. Inne i statyn finns en skramlande sovjetisk hiss som transporterar besökare upp till segergudinnans bröstkorg. Därifrån kan man längs vindande stålrör inne i statyns arm klättra vidare till en utsiktsplattform på gudinnans vänsterhand som håller skölden.
Skölden var det sista stället i Ukraina där man fram till början av augusti fortfarande kunde se det sovjetiska statsvapnet med hammaren och skäran. Sovjetiska symboler är sedan 2015 olagliga och jämställda med nazistisk symbolik i Ukraina. De har avlägsnats från alla allmänna platser eller täckts över.
Att byta ut det enorma statsvapnet på hundra meters höjd var dock ingen enkel uppgift – men symboler är viktiga, argumenterade kulturministern Oleksandr Tkatjenko. Dessutom kom pengarna inte från statsbudgeten, utan från företag som valt att sponsra projektet, påpekade han.
I onsdags, på den ukrainska flaggans dag, invigdes den nya vapenskölden officiellt. En symbolisk seger över det sovjetiska förflutna.
Den historiska brytpunkt som Ukraina nu firar är ett beslut i Ukrainska sovjetrepublikens parlament den 24 augusti 1991: Ukrainas självständighetsförklaring, som i praktiken samtidigt var sista spiken i kistan för Sovjetunionen.
Drygt tre veckor tidigare, i början av augusti, hade USA:s president George Bush den äldre på hemväg från ett toppmöte med Michail Gorbatjov i Moskva gjort en mellanlandning i Kiev i ett desperat sista försök att hålla ihop det söndervittrande Sovjetimperiet. I ett tal som omedelbart fick öknamnet ”Chicken Kiev” – efter en känd maträtt, men framför allt eftersom det ansågs mesigt – uppmanade Bush de ukrainska parlamentsledamöterna att bevara Sovjetunionen i demokratiserad form.
Det var inte bara västvärlden som var rädd för att Sovjetunionens sönderfall skulle leda till kaos och oreda. I Moskva meddelades det den 19 augusti att president Michail Gorbatjov på grund av ”hälsoproblem” var oförmögen att sköta sitt ämbete. I verkligheten var han inlåst på sitt sommarresidens på Krim medan säkerhetstjänsten KGB och konservativa partibyråkrater försökte vrida tillbaka klockan.
På kuppmakarnas sida fanns bland andra den då 24-årige kaptenen Sergej Surovikin, som trettio år senare först skulle bli känd för sin brutala krigföring i Syrien och sedan få befälet över den ryska invasionsarmén i Ukraina.
Augustikuppen 1991 föll dock på sin egen orimlighet redan tre dagar senare. Kuppmakarna saknade tillräckligt stöd inom den sovjetiska våldsapparaten, de kunde gripas och Gorbatjov kunde återvända till Moskva natten mot den 23 augusti. Men det var inte längre samma Moskva – han hade inte längre makten.
Den starke mannen i Moskva var nu Rysslands president Boris Jeltsin som hade stått emot kuppmakarna. Även i Kiev hade maktbalansen skiftat. Tre veckor tidigare hade den kommunistiska majoriteten i parlamentet applåderat när USA:s president uppmanade dem att bevara Sovjetunionen. Nu kände de marken skaka under sig.
Den 24 augusti 1991 röstade parlamentet om en självständighetsförklaring och resultatet förvånade alla. 346 ledamöter röstade för, 5 röstade blankt och bara 2 röstade emot självständighet. Plötsligt ville alla bryta banden med Moskva.
Den icke-kommunistiska minoriteten i parlamentet hade velat det hela tiden. De mer frisinnade kommunisterna under den blivande presidenten Leonid Kravtjuks ledning röstade också för självständighet för att slippa kritik för att de inte tydligt tagit avstånd från kuppen i Moskva. De mer hårdföra kommunisterna å sin sida ogillade det som höll på att hända i Moskva, där Jeltsin tagit makten och kommunistpartiet höll på att förbjudas.
Beslutet om Ukrainas självständighet bekräftades i en folkomröstning i december samma år. Stödet för självständighet var överväldigande, över 80 procent i alla regioner – förutom Krim, där ändå nästan 60 procent av invånarna röstade för Ukrainas självständighet.
Drygt tre decennier senare har Vladimir Putin lyckats övertyga stora delar av det ryska folket att Sovjetunionens sönderfall var en katastrof som orsakades av den illasinnade yttervärlden, att invånarna i Ukraina egentligen är ryssar och att de aldrig tillfrågats om huruvida de vill ha ett eget land. Det är inte sant.
In i det sista försökte USA stoppa Sovjetunionens sönderfall, men ukrainarna röstade för självständighet. Under de 32 år som gått sedan dess har ukrainarna gång på gång rest sig för att visa att de inte tänker låta sig underkuvas av någon diktator – inte i Kiev och inte i Moskva. Det är det ukrainarna firar i dag: friheten från förtryck.
