När kriget började den 24 februari 2022 hade Serhij Udovitjenko nyss anlänt till den lilla byn Bajrak i östra Ukraina där han arbetade på ett jordbruk.
– Han var anställd som agronom och skulle förbereda maskinerna inför den kommande odlingssäsongen, berättar hans bror Oleksandr Udovitjenko.
De två bröderna pratade ofta i telefon. När det ryska anfallet inleddes var läget först inte akut, det var trots allt nästan tio mil till gränsen. Men Serhij Udovitjenko bestämde omedelbart att han skulle åka hem till föräldrarna, några mil längre bort från gränsen.
Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort.
– Vägarna var avstängda. Han hade ingen egen bil, och bussarna slutade gå på grund av bombningarna. Vi bestämde att han skulle vänta några dagar. Men det blev bara värre. Alla som hade bilar flydde, men de tog bara med sig sina egna släktingar. Och redan i början av mars ockuperades området av ryska trupper.
Det var inte längre möjligt att åka till regeringskontrollerat territorium. Strömmen i byn bröts, och den närmaste mobilmasten hade skjutits sönder. Men bröderna kunde fortfarande prata med varandra om Serhij Udovitjenko klättrade upp på en kulle i närheten av gården där han bodde. Då fick hans telefon kontakt med en fungerande basstation.
Serhij Udovitjenko berättade att han brukade se några ryska soldater från kullen dit han klättrade för att få uppkoppling.
– De stod ett par hundra meter därifrån och tittade på honom. Jag sade till honom att han inte skulle gå dit, att det kunde verka suspekt. Men han sade att det inte var något problem, att soldaterna redan hade vant sig vid honom.
Sista gången Oleksandr Udovitjenko talade med sin bror var den 19 mars. Då var planen att Serhij nästa dag skulle försöka ta sig till den närliggande staden Balaklija, och om möjligt, vidare till regeringskontrollerat område. Han skulle ringa när han kommit i väg, men hörde aldrig av sig.
– Då ringde jag honom vid tolvtiden den 20 mars. Någon svarade, men det hördes inget. Jag tänkte att det nog var dålig signal, eller att han var nära en rysk postering och inte kunde tala. Men han ringde aldrig tillbaka, inte den dagen och inte senare.
När Oleksandr Udovitjenko förlorade kontakten med sin bror började han ringa runt till alla möjliga ukrainska myndigheter, men det var inte mycket myndigheterna kunde göra – brodern hade försvunnit på ockuperat område.
På omvägar fick han till slut höra att ryssarna mycket riktigt hade fört bort en man i byn Bajrak som inte var folkbokförd där.
– Samtidigt började jag söka runt på sociala medier och såg att unga män hade börjat föras bort i Balaklija redan i början av mars. En del unga killar bara försvann, ingen vet något om deras öde. Andra, mest lite äldre män, fördes till polisstationen.
När Balaklija i september 2022 befriades rapporterade ukrainska myndigheter att ockupationstrupperna hade hållit minst 40 personer fångna i polisstationens källare där de hade torterats. Oleksandr Udovitjenkos bror hittades dock inte där.
– Jag förlorade inte hoppet, för han fanns inte bland de avlidna som upptäcktes när Balaklija och Charkivlänet befriades. Det gjordes en dna-analys och det blev ingen träff.
Länge fanns det inga spår av brodern, men i november 2022 fick Oleksandr Udovitjenko till slut genom omvägar veta att brodern troligen var vid liv och hölls fången på ett häkte på den ryska sidan gränsen.
Även några andra försvunna män från Balaklijas omgivningar uppgavs befinna sig på samma ställe, men någon formell bekräftelse var omöjlig att få. Så länge de bortförda ukrainarna inte ställs inför rätta för något påstått brott finns de officiellt inte.
Till skillnad från militärer som tagits till fånga tas de civila inte heller upp vid förhandlingar om fångutbyte. De ukrainska myndigheterna kräver att alla tillfångatagna civila ska släppas villkorslöst och vägrar därför diskutera utbyte av civila.
Många anhöriga till bortförda ukrainska civila har varit kritiska till den inställningen, men Oleksandr Udovitjenko säger att han förstår resonemanget.
– Det finns ju hur många som helst som bor på ockuperat område, i så fall hade Ryssland kunnat ta så många de vill som gisslan och krävt att de ska bytas ut mot ryska krigsfångar.
Ukraina har inte glömt bort de civila krigsfångarna, säger han.
– Problemet är att det inte finns någon som kan sätta press på Ryssland. De enda som kanske skulle kunna göra det är Kina, men de vill inte blanda sig i. Och möjligen Turkiet eller arabländer.
Oleksandr Udovitjenko är aktiv i en grupp anhöriga till civila krigsfångar som nu har 262 bortförda personer på sin lista. Han tror att de allra flesta lever och befinner sig någonstans i det ryska fängelsesystemet och hoppas att internationell uppmärksamhet gör det svårare för Ryssland att fortsätta att hålla dem undangömda.
– För det är det Ryssland gör i dag, de erkänner inte att de håller dessa människor i fångenskap. De ställs inte inför rätta, för då skulle det behöva bevisas att de har varit delaktiga i krigshandlingar.
