Vilket är värst, ren ondska eller total likgiltighet? Finns det ens någon skillnad mellan de två begreppen?
Frågan ställs aldrig explicit, den materialiserar sig stegvis under läsprocessen, medan man funderar på vad Jelena Kostiutjenko egentligen vill uppnå med sina litterära reportage om det ryska samhällets avigsidor. Eller om det ryska samhällets rätta ansikte.
Offer eller förövare? Vilket ansvar har den enskilda invånaren i Ryssland för den ryska statens brott? Medborgare kan man knappast kalla dem – om det är något boken tydligt visar är det att staten i Ryssland är överordnad människorna. Människorna har inga rättigheter, förutom rättigheten att blunda.
Ändå är många i Ryssland övertygade om att de lever i den bästa av alla möjliga världar – och att det därför inte är lönt att försöka ändra på något.
Kostiutjenko var under många år reporter på den nu förbjudna oberoende tidningen Novaja Gazeta i Moskva. Hennes bok är en kombination av tidigare publicerade reportage och nyskrivna texter om hennes eget liv i ett samhälle vars sanna väsen hon under sin uppväxt upptäcker. Ola Wallins översättning är generellt gedigen, även om vissa ordval kan diskuteras.
Som barn lär hon sig av sin mor att allt var mycket bättre i Sovjetunionen. Den dumme suputen Jeltsin på tv bär skulden till det goda samhällets undergång. Så småningom upptäcker hon att verkligheten är mer komplicerad.
Vi i väst behöver sedan den 24 februari 2022 knappast övertygas om det ryska samhällets inneboende ondska (eller likgiltighet). Det kanske inte heller är i första hand för oss denna bok är skriven, utan för ryssarna själva. Men vill de läsa den? Det är lättare att låta bli.
I en intervju med den exilryska nyhetssajten Meduza, som även gett ut den ryska versionen av boken, berättar författaren att boken handlar om hur Ryssland blev fascistiskt. Syftet är att få de ryska läsarna att öppna sina ögon för den verklighet de lever i.
Reportagen i boken handlar om saker som man i Ryssland väljer att blunda för, från katastrofala miljöproblem till koncentrationlägersliknande internat för personer med funktionsnedsättningar.
Huvudpersonerna kan vara prostituerade vid en provinsiell marknad eller anhöriga till stupade soldater som officiellt inte finns, eftersom de dödats i ett krig i Ukraina som Ryssland då officiellt ännu inte deltog i.
I en av texterna undersöker Kostiutjenko, som själv lever med en kvinna, mordet på ett äldre homosexuellt par i en liten by ute på landsbygden. Det visar sig att paret under många år systematiskt trakasserats av barnen i byn, med föräldrarnas goda minne.
Efter annekteringen av Krim 2014 är Kostiutjenko nära att bryta all kontakt med sin mamma som uppmuntrad av tv-propagandan entusiastiskt hejar på – tills en kollega frågar henne: ”Vilket är viktigare för dig, Krim eller din mamma?”
Kostiutjenko har valt att återpublicera de stora reportagen oredigerade. För en svensk läsare känns inte alla detaljer och långa monologer av intervjupersoner helt nödvändiga.
Ibland når texterna dock oanade höjder, när hela det ryska samhället plötsligt återspeglas i högst konkreta människoöden. Starkast är kanske reportaget om människorna som lever på den döende landsbygden mellan Moskva och Sankt Petersburg i skuggan av det lyxiga snabbtåget Sapsan som glider mellan de två metropolerna.
Lokaltågen som gjorde det möjligt för byborna att arbeta i närliggande städer har lagts ner. Många går längs spåren för att ta sig från närmaste fungerande station till sin hemby.
När de blir överkörda saktar Sapsan inte ens ner, lokföraren meddelar bara att någon återigen träffats av tåget. Grovt underbetalda banarbetare får samla ihop bitarna i plastsäckar.
Passagerarna vet knappt vad som händer utanför snabbtåget. De har sina egna bekymmer och de vill bara komma fram så snabbt som möjligt. Är det någon som blir överkörd så är det i alla fall inte deras fel.
En recension av boken Mitt älskade land av Jelena Kostiutjenko.
