Lektionerna i ukrainska på Zoom varje torsdag är till stor nytta inte bara för att förbättra språkkunskaperna, de ger också viss förståelse för vardagslivet i krigets Kiev och en inblick i vad vanliga människor i Ukraina diskuterar, utöver det självklara som syns i nyhetsrubrikerna varje dag.
I går eftermiddag var min lärare Olena upprörd över det omfattande vägarbetet på Bohdan Chmelnytskyjgatan vid Nationaloperan i centrala Kiev, där asfalt byts ut mot gatsten. Visst är det vackert, men är det verkligen sådant man ska lägga pengar och resurser på när det är krig, undrade hon – borde inte även de pengar gå till försvaret?
Än mer upprörd var hon över kulturministeriet som lägger en massa pengar på att anslå 450 miljoner hryvnia – 125 miljoner kronor – till produktionen av ukrainska tv-serier mitt under brinnande krig. Och så Moderlandsmonumentet! 28 miljoner hryvnia – 8 miljoner kronor – ska man lägga på att byta ut det i och för sig förbjudna sovjetiska statsvapnet på statyns sköld mot det ukrainska.
Också de pengarna borde i stället läggas på drönare eller något annat som direkt skyddar Ukraina, i stället för en symbolisk sköld, tyckte hon. Och hon var långt ifrån den enda. Någon timme senare kom beskedet: kulturminister Oleksandr Tkatjenko meddelade på Facebook – som brukligt är i Ukraina – att han lämnat in sin avskedsansökan ”på grund av en våg av missförstånd gällande kulturens betydelse i krigstid”.
Ungefär samtidigt publicerades president Zelenskyjs dagliga tv-tal, där han berättade att han uppmanat premiärminister Smyhal att hitta en annan kulturminister och se till att statliga medel i första hand går till försvaret.
”Museer, kulturcentra, symboler och tv-serier är alla viktiga saker, men nu finns det andra prioriteringar. Leta efter medel utanför budgeten. Inte statliga medel”, sade han.
Så sent som dagen innan hade den nu avgående kulturministern Tkatjenko i en intervju med Radio Svoboda argumenterat för att det trots kriget är rätt att lägga drygt 500 miljoner hryvnia (140 miljoner kronor) statliga pengar på färdigställande av det nationella museet över Holodomor, den stora hungersnöden på 1930-talet.
Precis som museibygget är även bytet av Moderlandsmonumentets sovjetiska statsvapen till det ukrainska ett projekt som diskuterats i många år. Sovjetiska symboler är sedan 2015 olagliga och jämställda med nazistisk symbolik i Ukraina, och har avlägsnats från allmänna platser eller täckts över.
Den drygt 60 meter höga statyn som står på en 40 meter hög piedestal är en av Kievs symboler, men att byta ut det enorma statsvapnet på hundra meters höjd är ingen enkel uppgift. Dock är det särskilt viktigt att få detta gjort nu när landet är under angrepp, argumenterade kulturminister Tkatjenko för bara ett par dagar sedan i en personligt hållen text, där han berättade att han var 15 år gammal när statyn färdigställdes 1981.
Då var statyn inte bara ett minnesmärke över segern i andra världskriget, utan också en symbol för den totalitära sovjetiska regimen, skrev han. Men nu, och särskilt sedan den 24 februari 2022, upplevs den enligt honom av många som en symbol för det självständiga Ukrainas motståndskraft.
Redan 2017 var det 85 procent av deltagarna i en elektronisk omröstning som ställde sig bakom förslaget att byta ut det sovjetiska statsvapnet mot det ukrainska. Det är hög tid att genomföra bytet, för att ”återställa historisk rättvisa, rensa det offentliga rummet från sovjetiska, kommunistiska markörer och ideologiska symboler och fylla landskapet i huvudstaden för en suverän, oberoende stat med de rätta patriotiska betydelserna”, argumenterade han.
Pengarna skulle dessutom inte komma från statens budget, utan från företag som valt att stödja projektet, tillade han.
”I dag räknar ukrainarna alla summor i antalet drönare, och det är rätt. Men varje myndighet måste befatta sig med sina egna uppgifter inom ramarna för sina egna befogenheter, och kulturministeriets uppgift är att befria det offentliga rummet från sovjetrester och allt ryskt.”
Precis innan ministern till slut lämnade in sin avskedsansökan publicerade Anton Drobovytj, frontsoldat och chef för Ukrainska institutet för det nationella minnet, en artikel under titeln ”Symboler krigar och segrar”, där han passionerat argumenterade för att hammaren och skäran, symbolen för det sovjetiska förtrycket, måste bort från ”vår historiska huvudstads självaste hjärta”.
När kritiken mot projektet växte argumenterade kulturministern att det hela var en rysk desinformationskampanj som syftade till att bryta ner ukrainarnas motståndsvilja – en vanlig strategi i Ukraina, där många av förståeliga skäl är benägna att se ryska femtekolonnare bakom varje misslyckande. Strategin slog dock fel när president Zelenskyj ställde sig bakom kritikerna och tvingade kulturministern att avgå.
Vad som nu sker med skölden är inte omedelbart klart. Projektet uppges ju ha extern finansiering och arbetet med det nya statsvapnet har redan kommit långt, men den omfattande kritiken kan mycket väl leda till att pengarna dirigeras om till något mer konkret än en vapensköld som skyddar Ukraina mot det ryska angreppet.
Oavsett vilket fortsätter symboler att vara viktiga i Ukrainas försvarskrig mot Ryssland, och en av de mest centrala symbolerna är det ryska språket. En stor del av landets befolkning talar visserligen ryska, och språket används flitigt även inom försvarsmakten, men bara i informella sammanhang.
Ukrainska är landets enda officiella språk sedan 1991, och under åren som gått sedan det ryska angreppet inleddes 2014 har det ryska språket till stor del försvunnit från det offentliga livet och från stadsbilden.
Ryska popmusiker som tidigare var populära i Ukraina, men som ställde sig bakom den ryska ockupationen av Krim, belades med inreseförbud och rysk musik slutade sändas i radio. Ändå försvann den fientliga musiken inte helt ens efter den 24 februari 2022 – upprörda ukrainare skriver då och då i sociala medier om kaféer och busschaufförer som inte vill sluta spela låtar av ryska artister som ställt sig bakom det ryska anfallskriget.
Det var kanske framför allt den typen av ”kulturprodukter” Kievs stadsfullmäktige ville komma åt häromdagen, när politikerna beslutade att förbjuda ”offentlig användning av ryska kulturprodukter” i staden. Argumentet var att det ryska språket är angriparlandets språk.
Kritikerna menar att politikerna genom den här sortens förbud bara imiterar Ryssland och bidrar till splittring i samhället.
– Men det blir allt svårare att diskutera detta i Ukraina, eftersom det markeras som fientlig diskurs, säger den ukrainska författaren Jevhenija Belorusets till Deutsche Welle.
Förbudet får dock ingen praktisk betydelse, eftersom stadsfullmäktige inte har befogenheter att utfärda den typen av förbud, utan förblir ännu ett symboliskt slag i luften i kampen mot angriparen.
I den ryska propagandan kan beslutet å andra sidan användas som ännu ett argument för påståendet att det ryska språket är förbjudet i Ukraina.
Mer på temat:
- DW – Ukraine’s culture minister quits in spending dispute
- RFE/RL – The Massive Trident Destined For Kyiv’s Motherland Monument
- People should feel that budget resources are used fairly and properly – address by the President of Ukraine
- Люди мають відчувати, що ресурси бюджетів використовуються справедливо й правильно – звернення Президента України
- RFE/RL – За 8 годин до відставки: Ткаченко у розмові з Радіо Свобода підтримував зйомки серіалів під час війни і звільнятися не збирався
- DW – Чи потрібна Києву заборона культурного продукту російською?
