Varför pågår detta krig? Vad finns det för mening i att bomba Ukraina sönder och samman för att ”befria” ukrainarna? Hur kan Vladimir Putin hävda att ukrainarna i själva verket är ryssar och samtidigt säga att Ryssland varken vill ockupera ukrainskt territorium eller inkräkta på det ukrainska folkets intressen? Hur kan angrepp vara försvar?
Det finns en pervers logik i Putins argument. Han försvarar verkligen Ryssland – men det Ryssland han försvarar finns inte i sinnevärlden. De ryska trupper som dödar och dör i leriga skyttegravar i södra Ukraina kämpar för en idé. Idén om det eviga, heliga Ryssland som ska rädda världen från att drunkna i dekadens, moraliskt förfall och ogudaktighet. Ett Ryssland som är en moralisk stormakt.
Den som säger att ett sådant Ryssland inte existerar har fel. Detta Ryssland finns sedan en lång tid tillbaka – i idévärlden. Rysslands särskilda roll som världens frälsare är en tankekonstruktion som har levt sitt eget liv i flera hundra år. Det är inte heller någon särskilt originell idé.
Redan på 1600-talet var det en populär tanke i Portugal att just portugiserna hade en särskild roll i världshistorien, eftersom de hade gjort stora upptäcktsfärder och erövrat landområden som tidigare bara beboddes av ogudaktiga vildar.
I Polen var många samtidigt stolta över polackernas särskilda roll i världshistorien som försvarare av den rätta katolska tron mot inkräktare från öst. De engelska puritanerna som på 1600-talet tog sig till Nordamerika var också övertygade om att de hade Guds särskilda uppdrag i världen.
Även Sverige har så klart haft en särskild roll i historien – som försvarare av den rätta lutherska tron under det 30-åriga kriget, då Gustav II Adolfs erövringar gjorde Sverige till en stormakt. Och i Ryssland spreds efter Konstantinopels fall 1453 idén om Moskva som ett tredje Rom, det eviga centrumet för den enda sanna tron, ortodoxin.
I Tyskland utvecklades på 1800-talet tanken om Tysklands alldeles särskilda roll och väg i världshistorien – Sonderweg. Tyskarnas uppdrag i världen skulle vara att bekämpa den moraliska degeneration som framför allt den franska revolutionen representerade.
Liknande tankar blev snabbt populära även i Ryssland, med den skillnaden att det inte var Tyskland utan Ryssland som hade denna särskilda roll. Dessa tankegångar är centrala exempelvis i Dostojevskijs verk. Drygt hundra år senare kunde man hitta liknande tankar i Aleksandr Solzjenitsyns skrifter.
Första världskriget ledde till att det ryska imperiet, det habsburgska imperiet och det osmanska imperiet föll sönder. Men det ryska imperiet återuppstod snart i en annan form – och den ryska moraliska missionen bytte skepnad. Den rätta tron som nu skulle spridas var inte ortodox kristendom utan ortodox marxism-leninism. Genom revolution skulle Ryssland – som nu hette Sovjetunionen – återigen rädda världen.
Någon världsrevolution blev det inte, men efter ett försök att alliera sig med Hitler lyckades Stalin under loppet av andra världskriget ”befria” och underkuva en stor del av Europa. Det ryska imperiet sträckte sig nu från Berings sund till Berlin och var mäktigare än någon gång tidigare i världshistorien.
Segern i ”det stora fosterländska kriget” är det Stalin ska bli ihågkommen för i dagens Ryssland. Allt annat är sekundärt, och alliansen med Hitler för att dela upp Europa ska man helst glömma helt och hållet. Därför är det i Ryssland också olagligt att ”offentligt jämställa Sovjetunionens och Nazitysklands handlingar”.
Allt gick snett 1991, när Sovjetunionen föll sönder. Det var 1900-talets värsta geopolitiska katastrof, enligt Putin – och många andra i Ryssland, där befolkningen de senaste tjugo åren matats med sovjetnostalgi från morgon till kväll. Men nu ska Ryssland rätta till det som gick fel. Än en gång ska det ryska imperiet återuppstå från askan.
Ryssland ska inte förpassas till periferin, som Barack Obama gjorde när han 2014 kallade Ryssland för ”en regional maktspelare” som angriper sina grannar, ”inte på grund av sin styrka, utan på grund av sin svaghet”.
Värre än så kan man inte förolämpa Vladimir Putin. Ryssland är ju en stormakt med en särskild uppgift i världen. Ryssland ska vara i centrum i världspolitiken, inte i periferin. För att vara i centrum behöver Ryssland Ukraina som periferi. De ryska trupperna i Ukraina kämpar för den ”ryska världen” – som är väsensskild från det västliga moraliska förfallet.
Kriget i Ukraina är ett idéernas krig. Idén om Ukraina ställs emot idén om den ”ryska världen” och Rysslands särskilda roll, Ryssland som en moralisk stormakt. Det är därför man i Ryssland kriminaliserar all diskussion om likheter mellan Sovjetunionen och Nazityskland, det är därför de ryska ockupationstrupperna beslagtar ukrainska böcker, precis som tsarens tjänstemän gjorde på 1800-talet, och det är därför de förstör ukrainska museer och kulturinstitutioner.
Precis som på 1800-talet försöker det ryska imperiet döda den ukrainska idén. Eller de ukrainska idéerna, för det finns många. Idén om Ukraina som en självständig stat. Idén om det ukrainska språkets och den ukrainska kulturens inneboende värde. Om ukrainarnas historiska särart som de frihetsälskande kosackernas ättlingar. Om att det egentligen var Ukraina som skapade Ryssland.
Idéerna har varierande förankring i verkligheten, precis som alla nationella myter, men den förhärskande idén i Ukraina nu är idén om Europa, demokrati och rättsstat. Det är idén om frihet.
När nationer uppstår lägger de beslag på det förflutna, för det är där de söker förklaringar till sin existens. Det är därför Ryssland vill lägga beslag även på den ukrainska historien. Den ryska idén är en idé om fornstora dagar.
Men nationer är inte bara historia, de är också processer. En nation är aldrig färdig, den måste hela tiden omdefiniera sig. Det är vad Ukraina gjort under de senaste åren, och det är vad Ryssland vill förhindra. För den ryska idén är en idé om ett imperium, och den idén tillåter inte existensen av ett självständigt Ukraina. För att kriget ska ta slut behöver Ryssland en annan idé – men inga alternativa idéer om Rysslands innersta väsen kan tillåtas så länge ledningen i Kreml inte byts ut.
Under tiden måste Ukraina koncentrera sig på samma idé som president Mauno Koivisto en gång sade var Finlands: att överleva.
