Den 24 februari 2022 inledde Ryssland sin fullskaliga, olagliga och oprovocerade invasion av Ukraina. Sedan dess har det gått två långa år med förtvivlan, död och förstörelse.
I verkligheten har Ryssland fört krig mot Ukrainas självständighet mycket längre än så, även om vi bortser från tiden före Sovjetunionens sönderfall i december 1991.
Det nya Rysslands kunde då inte riktigt ta Ukrainas självständighet på allvar. Den rådande uppfattningen i Ryssland hade i århundraden varit att ukrainarna egentligen var ett slags ryssar.
Ukraina fick gärna ha sitt eget parlament och sin egen president, så länge ukrainarna var medvetna om att de inte var självständiga på riktigt. Viktiga beslut om landets framtid skulle även framöver dikteras från Moskva.
I verkligheten gick Ukraina och Ryssland helt skilda vägar från Sovjetunionens fall. I Ryssland sköt Boris Jeltsin sönder det upproriska parlamentet, införde en ny grundlag som gav presidenten nästan obegränsade maktbefogenheter – och valde sedan själv sin efterträdare: Vladimir Putin.
I Ukraina löstes motsvarande konflikt mellan parlamentet och presidenten på fredlig väg, genom förhandlingar och nyval som den sittande presidenten förlorade.
Detta var något som skulle vara omöjligt att föreställa sig i Ryssland, där en sittande president aldrig har förlorat ett val och där valresultatet är fastslaget långt innan röstningen börjar.
Inför presidentvalet 2004 i Ukraina fattade Vladimir Putin därför ett beslut: han skulle se till att en för honom lämplig kandidat blev vald.
Detta första ryska påverkansförsök misslyckades kapitalt och ledde i stället till den orangea revolutionen i november–december 2004, då enorma folkmassor i centrala Kiev protesterade mot valfusket.
Valet gjordes om och den västvänliga Viktor Jusjtjenko blev president.
Nio år senare gjorde Putin ett nytt försök att stoppa Ukrainas närmande till väst, när han med hot om handelsblockad och löften om pengar tvingade sin ukrainske favoritpresident Viktor Janukovytj att i sista stund ändra sig och vägra skriva under Ukrainas associationsavtal med EU.
Även andra gången misslyckades han. Resultatet blev i stället ännu en folklig revolution. Majdanrevolutionen ledde till att Viktor Janukovytj den 24 februari 2014 flydde till Ryssland.
Vladimir Putin utnyttjade kaoset i Ukraina för att roffa åt sig Krimhalvön och starta ett krig i Donbass.
Genom sin bästa kompis i Ukraina, oligarken och parlamentsledamoten Viktor Medvedtjuk, finansierade Putin ett politiskt parti och några tv-kanaler som kunde föra fram Rysslands agenda i Ukraina.
Även detta ryska påverkansförsök misslyckades. I februari 2021 såg president Volodymyr Zelenskyj till att stoppa tv-kanalerna som finansierades med ryska pengar och spred ryska budskap.
Detta uppges ha gjort Putin rasande, och kan ha varit droppen som fick bägaren att rinna över.
För det första var Putin personligen kränkt över att hans nära väns tv-kanaler togs ifrån honom och Medvetjuks affärsverksamhet i Ukraina plötsligt fick problem. Men framför allt var detta sista spiken i kistan för de ryska försöken att få till ett maktbyte i Ukraina med mjuka maktmedel.
Troligen fattade Putin beslutet om att använda militära medel för att underkuva Ukraina redan någon gång under våren 2021. Han hade låtit sig övertygas om att det skulle bli ett kort, segerrikt krig och att de ryska trupperna skulle tas emot som befriare.
För hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Som många andra ryssar var Putin övertygad om att Ukraina inte var något riktigt land, att ukrainskan inte var något riktigt språk och att ukrainarna egentligen var ett slags ryssar.
Det var ju Lenin som hade hittat på hela Ukraina, hävdade Putin i sitt tv-tal strax innan han skickade in trupperna.
De som hävdade att det fanns ett Ukraina som inte var ryskt var bara ett fåtal nazister, det gällde att röja undan dem. Sedan skulle allt vara frid och fröjd, ukrainarna och ryssarna var ju samma folk.
Men än en gång gick Putin bet i Ukraina.
De ryska ockupationstrupperna som letade efter nazisterna hittade inga. Till slut kom de fram till att alla i Ukraina var nazister, eftersom de inte ville bli befriade.
Planen för det ryska anfallet i februari 2022 gick ut på att Ukraina skulle kollapsa inom några veckor. Det var en total missbedömning – som vanligt förstod den ryska ledningen sig inte på Ukraina. Hur kunde ukrainarna slåss mot sina befriare?
På fullt allvar uppmanade Putin de ukrainska trupperna att sluta slåss och gå hem. Det gjorde de inte. I stället slog de tillbaka det ryska anfallet mot Kiev.
När den lilla staden Butja strax norr om Kiev efter ett par veckors ockupation i slutet av mars 2022 befriades, upptäcktes spåren av omfattande, grymma krigsbrott mot civilbefolkningen.
Efter Butja blev det omöjligt att tala om fredsförhandlingar i Ukraina. Alla ockuperade områden skulle befrias, ingen ukrainare skulle tvingas leva under ryskt styre. Först därefter kunde kriget ta slut, menade de flesta i Ukraina.
Till en början gick det bra. Stöd från väst började flöda in i allt större omfattning. Kievlänet befriades, den ryska svartahavsflottans flaggskepp skänktes, Charkivlänet befriades. I november 2022 befriades även Cherson, den enda länshuvudstad som de ryska styrkorna lyckats erövra.
Trots allt mänskligt lidande var det stora krigets första år i allt väsentligt en framgång för Ukraina. Den ukrainska försvarsmakten lyckades stoppa det ryska anfallet, tillfoga fienden stora förluster och återta en betydande del av det ockuperade territoriet.
Vladimir Putin hade räknat fel. Ukraina föll inte som ett korthus. Hans nya plan blev i stället att hälla in oändliga mängder trupper och resurser i kriget – och vänta tills den västliga enheten började krackelera.
Under krigets andra år har Ukraina med hjälp av nya västliga vapensystem lyckats hålla ställningarna och försvara särskilt huvudstaden Kiev mot ständiga ryska robotangrepp. Försöken att återta ytterligare territorium har dock i huvudsak misslyckats.
När krigets tredje år nu inleds har ukrainarnas hopp om en förestående, avgörande seger över inkräktaren falnat. Det framstår som allt mer osannolikt att Ukraina under överskådlig tid ska kunna befria någon större del av de ockuperade områden.
Ukraina har efter ett års hårda strider precis tvingats retirera från Avdijivka, en förstad till det sedan länge ockuperade Donetsk. Reträtten verkar delvis ha skett under kaotiska former och det finns uppgifter om att hundratals ukrainska militärer tagits till fånga av ryssarna.
Problemen på fronten i kombination med politisk turbulens, avskedandet av den populäre befälhavaren Valerij Zaluzjnyj och inbromsningen av det västliga vapenstödet har lett till att pessimismen och krigströttheten nu sprider sig i Ukraina.
Och någon gång tar alla krig slut. Det brukar ske när ingen sida i konflikten längre tror sig tjäna på att fortsätta striderna.
I Ukraina lär det förr eller senare innebära någon sorts vapenstillestånd där Ryssland fortsätter att ockupera ukrainskt territorium. Ukraina kommer knappast att formellt avträda något territorium till Ryssland, det torde vara politiskt omöjligt.
Men utan fortsatt stöd från väst kan det snart också bli omöjligt för Ukraina att hålla ställningarna, och så länge den ryska ledningen uppfattar att det finns möjlighet att avancera kommer anfallet att fortsätta.
Det enda sättet att göra det ofördelaktigt för Ryssland att fortsätta rulla fram är en upptrappning det västliga stödet till Ukraina. 2024 kan bli ett avgörande år i kriget.
