Pappret som inte kunde ha stoppat kriget

För två år sedan befriades Butja, Boris Johnson besökte Ukraina och fredsförhandlingarna med Ryssland avbröts. Sedan dess har den ryska propagandan hävdat att Ukraina kastade bort ett i praktiken färdigt fredsavtal på order från Boris Johnson, eftersom väst hellre vill är kriget ska fortsätta.

Men vad var det som egentligen hände, och kunde kriget verkligen ha tagit slut för två år sedan?

Det är mycket vi inte vet, och alla parter har intresse av att förtiga det som inte är till deras fördel samtidigt som de gör sitt bästa för att sprida uppgifter som får motparten att framstå i dåligt ljus.

Det var därför Vladimir Putin i juni förra året framför besökande afrikanska statschefer samt tv-kamerorna viftade med papper som han hävdade var ett fredsavtal som Ukrainas förhandlingsdelegation hade skrivit under men sedan desavouerat på order från väst.

Att Putin ljuger är snarast ett axiom, och vad som faktiskt stod i pappren han viftade med fick vi aldrig veta, men det är ett faktum att det under flera veckor i början av kriget pågick fredsförhandlingar. Anledningarna till att Ukraina för två år sedan avslutade förhandlingarna är dock betydligt mer komplicerade än Putin ger sken av.

En grundläggande orsak till att fredsförhandlingarna strandade är att Putin och hans styre inte är att lita på. För att det påstådda avtalet Putin viftade med skulle vara värt mer än själva pappret hade det behövts någon sorts tillförlitliga säkerhetsgarantier för Ukraina, något mer än Putins ord. Men sådana garantier fanns inte att få.

Bland annat tack vare en artikel som nyligen publicerades i den ansedda amerikanska tidskriften Foreign Policy vet vi i dag en hel del om vad som pågick bakom kulisserna. De uttalanden som artikelförfattarna baserar sin text på är naturligtvis partsinlagor och det finns säkerligen mycket som fortfarande ingen kan säga öppet. Ändå går det att pussla ihop en någorlunda sammanhängande bild av processen.

Under krigets första veckor var det högst oklart för den ukrainska ledningen hur länge man skulle klara av att hålla emot den överlägsna fienden som anföll samtidigt på flera fronter. Därför var det brådskande för att omedelbart sondera vad som skulle krävas för att få slut på stridshandlingarna.

När parterna för första gången möttes vid förhandlingsbordet i Belarus den 28 februari leddes den ryska delegationen av Putins före detta kulturminister Vladmir Medinskij – en av arkitekterna av den storryska historieskrivning som Vladimir Putin använder för att rättfärdiga kriget mot Ukraina. Han hade inga befogenheter att förhandla, bara att ställa ultimatum.

Några veckor senare, när det hade visat sig att Ukraina faktiskt kunde försvara sig, fortsatte diskussionerna i Turkiet, där Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba mötte sin ryske kollega Sergej Lavrov. Då blev det riktiga förhandlingar.

Under den fortsatta processen offentliggjorde den ukrainska sidan konkreta kompromissförslag som bland annat gick ut på att Ukraina kan avstå från att ansluta sig till Nato om landet får tillförlitliga säkerhetsgarantier av andra länder. Men sedan strandade förhandlingarna.

Putins påstående om att det fanns ett färdigt fredsavtal som stoppades av väst är felaktigt. Det som fanns var olika skisser som dels lämnade en central fråga – ockuperade territorier – till en senare förhandling, dels utgick från att Ukraina skulle kunna stanna utanför Nato men ändå på något sätt få säkerhetsgarantier från väst.

Ett centralt krav från Ryssland var att Ukraina skulle förbinda sig att inte ansluta sig till Nato — men också att Ukraina drastiskt skulle minska sina väpnade styrkor, samtidigt som inga liknande krav ställdes på Ryssland.

Det enda som då skulle kunna stoppa Ryssland från att vid ett lämpligt tillfälle – om en månad, om ett år eller om fem år – att riva upp pappret och återigen anfalla ett försvagat Ukraina hade då varit någon sorts bindande säkerhetsgarantier. Tanken var att sådana garantier skulle lämnas av de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, samt Turkiet (som Ukraina ville lägga till) och Belarus (som Ryssland ville lägga till).

Problemet var inte bara att inga sådana garantier hade utlovats – de aktuella länderna hade inte ens blivit tillfrågade. Ryssland begärde dessutom att ett beslut att utlösa garantierna skulle tas kollektivt. Ryssland skulle alltså ha vetorätt, precis som i FN:s säkerhetsråd.

Med andra ord: Ryssland skulle reservera sig rätten att anfalla Ukraina igen och samtidigt få möjlighet för att stoppa andra länder från att försvara Ukraina vid ett sådant anfall.

De andra länder som Ukraina gärna ville ha säkerhetsgarantier av var inte involverade i fredsförhandlingarna och tanken att sådana garantier överhuvudtaget skulle kunna lämnas var snarast önsketänkande från Ukrainas sida.

Som Mark Galeotti påpekar i sin utmärkta podcast var detta sannolikt budskapet Boris Johnson överlämnade till den ukrainska ledningen under sitt besök i april 2022: Storbritannien, USA och Nato som helhet är beredda att stödja Ukrainas försvar med vapen, ammunition och pengar – men kan inte ge några bindande garantier som skulle tvinga länderna att skicka trupper till Ukraina.

Kort och gott: det fanns inget färdigt fredsavtal som kunde ha stoppat kriget i april 2022. Inte heller fanns det några förutsättningar för ett fredsavtal, eftersom Ryssland ställde krav som i praktiken hade inneburit en ukrainsk kapitulation.

Vad innebär det då att den ryska ledningen då och då viftar med pappren från Istanbul och låter förstå att det skulle vara en bra idé att sätta sig vid förhandlingsbordet igen?

Inte mycket. Det fanns inget färdigt fredsavtal att skriva under då, och det finns det inte nu heller. Ryssland har formellt annekterat ytterligare fyra ukrainska områden (Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson), vilket i praktiken gör fredsförhandlingar omöjliga.

Det enda som parterna därför realistiskt skulle kunna diskutera är ett eldupphör, och det lär också vara där man förr eller senare landar. På samma sätt som i Koreakriget för 70 år sedan kommer stridshandlingarna någon gång att avstanna, men ett formellt fredsavtal framstår som en politisk omöjlighet.

Än så länge anser dock båda sidor att de har mer att vinna på att fortsätta striderna i hopp om att uppnå en bättre förhandlingsposition. Det amerikanska stödpaket som i helgen klubbades i USA:s representanthus hjälper Ukraina att stoppa och i bästa fall trycka tillbaka Ryssland. Så länge den ryska ledningen tror att de västliga stödet på sikt kommer att tryta verkar Kreml ändå utgå ifrån att tiden är på Rysslands sida.

För att stoppa kriget utan att Ukraina förlorar sin självständighet skulle det därför sannolikt krävas någon sorts västliga säkerhetsgarantier. Ett förslag som då och då nämnts är att den regeringskontrollerade delen av Ukraina skulle tillåtas ansluta sig till Nato.

Varken Ukraina eller Nato-länderna är dock än så länge beredda att gå med på en sådan lösning. Den skulle å ena sidan innebära att Ukraina i praktiken delas på samma sätt som Korea, eller Tyskland under kalla kriget – och å andra sidan tvinga Nato att försvara den icke-okuperade delen av Ukraina med alla tillgängliga medel, inklusive marktrupper.

Mer på temat

• Förhandling under vapenhot (Sydsvenskan 2022-02-28)
• Kriget fortsätter – ingen gillar fredsförslaget (Sydsvenskan 2022-03-30)
• Foreign Affairs – The Talks That Could Have Ended the War in Ukraine
• In Moscow’s Shadows 144 – Of Talks and Thugs
• The Independent – Putin repeats ‘nonsense’ claim Boris Johnson scuppered efforts to end Ukraine invasion
• TASS – Key points of Vladimir Putin’s meeting with African peace mission
• Ukrainska Pravda – Head of Ukraine’s leading party claims Russia proposed “peace” in exchange for neutrality
• УП – Арахамія заявив, що росіяни зваблювали Україну “миром” за нейтралітет
• Медуза – Историк Сергей Радченко — о том, как РФ и Украина едва не остановили войну на переговорах в 2022 году. Но передумали
• Мосейчук+: Давид Арахамія