När jag började skriva den här texten för en vecka sedan var Aleksej Navalnyj vid liv. Nu är han död. Det var straffet för att han vägrade hålla tand för tunga.
Genom hans brutala öde har den ryska regimen än en gång statuerat exempel: det är farligt att kritisera makthavarna. Det är alltid säkrast att hålla med eller åtminstone hålla tyst. Man ska inte sticka ut hakan, man ska inte väcka uppmärksamhet.
Detta är en läxa som ryssarna genom bitter erfarenhet fick lära sig under sjuttio år av sovjetisk diktatur. Men det innebär naturligtvis inte att alla ryssar gillar det som sker i landet.
I januari ställde sig tusentals ryssar i långa köer för att offentligt protestera mot kriget i Ukraina. Helt lagligt. Ingen slogs ner av kravallpolis, ingen greps. En plötslig störning i ryska propagandabilden – som snabbt rättades till, när den ryska valmyndigheten den 8 februari beslutade att antikrigskandidaten Boris Nadezjdin inte får ställa upp i presidentvalet.
Den officiella anledningen till beslutet var att det fanns alldeles för många felaktigheter i de stödunderskrifter som hans anhängare hade samlat in. Den verkliga anledningen var att Nadezjdin visade sig vara oväntat populär. Hans deltagande hade förstört det fina valresultat som i praktiken redan slagits fast.
Alltså får han inte ställa upp.
Hur många ryssar som är motståndare till kriget vet naturligtvis ingen. Att uttrycka en åsikt som på den punkten skiljer sig från den officiella sanningen är extremt farligt i dagens Ryssland. Att kalla kriget för krig är straffbart, men ännu mer straffbart är det att vilja stoppa det. Därför håller de flesta tyst.
En av krigsmotståndarna som är kvar i landet är författaren bakom den lilla boken ”Nej till k****t!” Förutom det förbjudna ordet ”krig” är även författarens namn gömd bakom asterisker.
Boken berättar om hur livet ser ut för en vanlig människa i Moskva, en människa som inte gillar det makthavarna gör – men som inte är beredd att bli inlåst i många år för att på sociala medier ha uttryckt en förbjuden åsikt.
Den 27 februari 2022 gick han ändå ut och deltog i en av de sista större demonstrationerna mot kriget. Han fascinerades av hur lätt det var för de förbipasserande vid Pusjkintorget i centrala Moskva att visa sig som hedervärda medborgare som polisen inte behövde bry sig om. Det räckte att gå förbi med stenansikte och låtsas att man inget såg.
”Eller också kunde man stanna upp. Det gjorde jag. Och blev gripen efter trettio sekunder. Efteråt skrev de samma sak i min dom som i alla andras, att jag hade ropat ’nej till kriget’ samt vägrat att lyda polisens order. Men det är bara smicker – det hade jag aldrig vågat.”
Den lilla boken med asterisker ger inblick i hur verkligheten i Moskva ser ut, hur diskret motstånd kan utövas även under under de vidrigaste förhållanden – och hur de som vägrar att underordna sig systemet straffas.
Men den får mig också att fundera vad jag själv hade gjort i författarens ställe. Att i olika jobbiga situationer gå förbi med stenansikte och låtsas att vi inget ser är ju en konst även vi i Sverige redan behärskar, trots att vi inte ens hotas av flera år i fängelse.
Daria Serenko är en rysk antikrigsaktivist som inte behöver gömma sig bakom en pseudonym, eftersom hon lämnat landet. I sin bok ”Jag önskar mitt hem aska” blandar hon rak sakprosa om sitt arreststraff med poesi och drömlika scener för att få grepp om den nya verkligheten.
I en inre monolog argumenterar hon med sig själv om att lämna landet eller stanna kvar:
”Va fan, säger jag.
Sluta överdramatisera, säger jag.
Ditt hem är där du är vid liv, säger jag.
Jag är patriot, säger jag.
Jag är rädd, säger jag.”
Serenko är även en av grundarna till den feministiska antikrigsrörelsen FAM. Rörelsens principer och organisation beskrivs i häftet ”Kriget börjar i hemmet” – ett viktigt men byråkratiskt torrt dokument som ger intrycket av att vara författat av en kommitté.
Själva organisationen är dock allt annat än byråkratisk. FAM har blivit det kanske viktigaste antikrigsintiativet i Ryssland och bland annat lyckats samla in pengar till ett reservkraftverk till ett ukrainskt sjukhus. Organisationen har också hjälpt ukrainare som tvingats söka skydd i Ryssland – och politiskt förföljda ryssar som behöver lämna landet.
Allt sker diskret och anonymt, men risken för att åka fast finns alltid där.
I mars 2023 dömdes det tidigare helt okända paret Ljudmila Razumova och Aleksandr Martynov till sju respektive sex och ett halvt år i fängelse för att ha publicerat inlägg mot kriget på nätet och för att ha skrivit ”Fred i Ukraina” och ”Putin är krig” på väggar i sin hemby.
I april 2023 dömdes den världskände oppositionspolitikern Vladimir Kara-Murza till 25 år i fängelse för landsförräderi efter att han talat ut mot kriget.
De är bara tre av hundratals ryssar som sitter bakom galler för sitt krigsmotstånd. Kara-Murza och många andra har allvarliga hälsoproblem, många kommer inte att överleva fängelset.
En av dem som inte överlevde var Aleksej Navalnyj. Efter hans död vallfärdade tiotusentals ryssar för att lägga ner blommor vid de minnesmärken över offer för politiska repressioner som finns i många ryska städer. Denna tysta manifestation tilläts på många ställen – men alla som på något sätt öppet uttryckte kritik mot makthavarna greps omedelbart av polisen.
Precis som på sovjettiden finns det en osynlig gräns för vad som är tillåtet och vad som inte är det. Eftersom gränsen är osynlig är det ofta omöjligt att veta exakt var den går eller vad konsekvenserna blir om man hamnar på fel sida.
Osäkerheten ingår som en del i avskräckningseffekten. Vågar jag lägga en blomma vid minnesmärket? Polisen kanske tar mig och meddelar min arbetsgivare att jag är en säkerhetsrisk. Vågar du ropa ”Nej till kriget”?
Böckerna som nämns i texten:
**** *******: Nej till k****t!. Översättning: Mikael Nydahl. Ariel förlag.
Daria Serenko: Jag önskar mitt hem aska. Översättning: Lida Starodubtseva. Ersatz.
Feministiska antikrigsmotståndsrörelsen: Kriget börjar i hemmet. Översättning: Clara Sandgren och Mikael Nydahl. Ariel Förlag.
