Den ryska demokratin är den bästa som finns. Det slog Vladimir Putins pressekreterare Dmitrij Peskov fast häromveckan. ”Vi kommer inte längre att acceptera kritik av vår demokrati och påståenden om att den inte är sådan som den borde vara”, förklarade han.
Den ryska demokratin karaktäriseras mycket riktigt av att den inte bör kritiseras. Vad som händer om man ändå gör det demonstrerades åskådligt i mitten av februari, när det ryska styrets mest konsekventa kritiker Aleksej Navalnyj avled i en isolerad straffkoloni norr om polcirkeln.
Den ryska demokratin är också mycket flexibel. Man skulle nämligen kunna tro att Vladimir Putin inte kan ställa upp i presidentvalet nästa helg, eftersom han redan suttit av två mandatperioder efter varandra. Men konstigt nog har Vladimir Putin aldrig varit Rysslands president, inte i lagens mening.
Den ryska grundlagen ändrades nämligen för fyra år sedan. Då slogs det fast att presidenträkningen nollställs. Vladimir Putin har aldrig valts till president under den nya grundlagen. Därför kan en splitterny Putin väljas till president två gånger till och sitta kvar till 2036.
En annan egenskap av den ryska demokratin är att valresultatet oftast är känt långt innan vallokalerna ens öppnat. Särskilt gäller detta för presidentvalet. Redan i augusti förra året berättade Dmitrij Peskov i en intervju till The New York Times att Putin kommer att väljas om med över 90 procent av rösterna.
Efter publiceringen hävdade Peskov visserligen att han blivit felciterad. Det kan mycket väl stämma. Andra uppgifter gör nämligen gällande att Putin enligt gällande plan bara ska få 80 procent av rösterna. Oavsett vilket bör han naturligtvis få ett bättre resultat än de 78 procent han fick för sex år sedan, när folket förra gången fick möjlighet att rösta på honom.
Men även om Putin faktiskt skulle tilldelas 90 procent av rösterna är det fortfarande en bra bit från de sovjetiska siffrorna, då ”kommunisternas och de partilösas valförbund” alltid fick drygt 99 procent av rösterna. Det fanns ju ingen annan att rösta på, alternativet var att lämna en ogiltig röst och riskera trakasserier.
Till skillnad från sovjetiska val finns det faktiskt motkandidater i Ryssland. Deras funktion är att ge sken av att väljarna faktiskt har ett val, och därmed göra valritualen mer meningsfull.
Vilka som får ställa upp och hur många röster de kan tillåtas få bestäms dock i praktiken av presidentadministrationen.
Putins eviga övningsmotståndare, kommunistpartiets nu 79-årige ledare Gennadij Ziuganov, var med redan 1996 och kandiderade då mot Boris Jeltsin. Han uppges inte ha velat ställa upp i valet i år, eftersom han visste att han skulle tilldelas sitt sämsta resultat någonsin.
Det ville han inte avsluta sin karriär med. I stället är det gråkommunisten Nikolaj Charitonov som fått klartecken att hoppa in för Ziuganov, precis som han gjorde vid valet 2004.
Den andra eviga motkandidaten, den rabiate rabulisten Vladimir Zjirinovskij, är indisponibel, eftersom han avled för två år sedan.
För hans så kallade Liberaldemokratiska parti kandiderar nu i stället partiets nya ordförande Leonid Slutskij, mest känd för att han i många år sextrakasserat unga kvinnliga journalister. Alla beskyllningar mot honom har avfärdats som en orkestrerad smutskastningskampanj.
Den fjärde godkända kandidaten är Vladislav Davankov som representerar partiet ”Novyje ljudi” (Nytt folk). Partiet skapades inför det senaste parlamentsvalet med Kremls goda minne för att göra sken av att det finns alternativ i rysk politik.
Något alternativ finns det dock inte. Den enda presumtiva kandidaten som öppet motsatte sig kriget i Ukraina, Boris Nadezjdin, fick inte registrera sig. I januari stod tusentals ryssar i långa köer för att lämna sina underskrifter till stöd för hans kandidatur.
Det oväntat starka stödet skrämde Kreml, och den ryska valmyndigheten underkände namnunderskrifterna.
Väljarna har alltså att välja mellan tre tråkiga gubbar som de knappt hört talas om – och den store ledaren som varje dag sedan tjugo år tillbaka hyllas i tv-rutan. Majoriteten av dem som orkar ta sig till vallokalerna lär rösta som de blivit tillsagda
Skulle det inte räcka med att hela statsapparaten arbetar för att alla ska rösta på Putin finns det alltid möjlighet att korrigera resultatet efter hand. Det är de regionala ledarnas uppgift att leverera rätt siffror. Gör de inte det får de sparken.
Men varför ska man överhuvudtaget ordna val, om resultatet nu är förutbestämt och röstningen bara är en ceremoni?
I första hand behövs valritualen för att legitimera Vladimir Putins fortsatta maktinnehav – och för att visa hans eventuella motståndare att motståndet är lönlöst, eftersom det officiella valresultatet bevisar att de är en försvinnande liten minoritet.
I år har presidentvalet dessutom en annan viktig funktion: att skenbart legitimera den ryska ockupationen av stora ukrainska områden och slå fast att dessa territorier nu är ”evigt ryska”, så som det står i den ryska grundlagen.
Genom att olagligt hålla val på ockuperat område och i praktiken under hot om våld tvinga ukrainare att acceptera ryskt medborgarskap demonstrerar den ryska ledningen sin styrka och obeveklighet.
Den ukrainska ledningen å sin sida ser ryska valförrättare på ockuperat område som legitima mål. I veckan dödades en valarbetare i den ockuperade staden Berdjansk när hennes bil exploderade.
Två veckor innan han dog uppmanade Aleksej Navalnyj ryska väljare att protestera mot det manipulerade valet genom att ta sig till vallokalerna prick klockan 12 på valdagen den 17 mars.
Det är en form av manifestation som myndigheterna har svårt att stoppa utan att ytterligare undergräva presidentvalets trovärdighet. Men även om det skulle bli många som samlas klockan tolv på valdagen kan de inte påverka valets utgång. Det är Putins val.
