Ryktena tog fart i måndags. President Zelenskyj hade till slut fattat beslutet och sparkat militärens populära överbefälhavare, generalen Valerij Zaluzjnyj. Att så skulle ske hade det visserligen viskats om i flera månader, men nu hade det alltså skett. Alldeles säkert, enligt helt och hållet tillförlitliga källor. Sades det.
När detta skrivs har det snart gått fem dagar och general Zaluzjnyj sitter kvar. Men när som helst kommer han att få sparken, bedyrar samma säkra källor. Kanske är det sant, kanske inte. Oavsett vilket är det illa nog.
Konflikten som länge puttrat under ytan har nu blivit en världsnyhet. I SVT:s kvällsnyheter har Putins talesperson Dmitrij Peskov i veckan beretts utrymme att förklara för den svenska allmänheten vilken oreda det råder inom ”Kievregimen”, som den ukrainska staten nu benämns i rysk propaganda.
Putins propagandamakare har inte helt fel. Till skillnad från den ryska diktaturens kadaverdisciplin är kreativt kaos snarast normalläge för den ukrainska demokratin.
När den ryska invasionen inleddes för snart två år sedan, och den ukrainska statens själva existens såg ut att vara hotad, lades dock all oenighet åt sidan. Alla förenades i kampen mot den gemensamma fienden.
Till och med ärkefienderna Volodymyr Zelenskyj och hans företrädare Petro Porosjenko slöt borgfred och skakade hand. Redan några månader senare började enigheten dock krackelera.
Den nu politiskt marginaliserade Porosjenko är inget hot för president Zelenskyj. Det är däremot den populäre överbefälhavaren Valerij Zaluzjnyj, som har starkt stöd inom militären och bland befolkningen i stort.
Till saken hör att Zaluzjnyj inte är någon politiker och det kommer knappast att hållas några val i Ukraina så länge kriget pågår. Zelenskyj sitter säkert, har egen majoritet i parlamentet och starkt stöd bland befolkningen. Ändå känner sig presidenten hotad av Zaluzjnyj.
I en demokrati är ansvarsfördelningen viktig. Demokratiskt valda politiker stiftar lagar och fattar besluten. Tjänstemännen genomför dessa i enlighet med gällande lagar och förordningar, utifrån sin expertkunskap.
I ett krigförande land är det den högsta militärledningen som innehar den nödvändiga expertkunskapen om hur landet bäst försvaras, hur de begränsade resurserna bäst används och vilken sorts hjälp utifrån som är mest brådskande. Men i en demokrati är det fortfarande den politiska ledningen som ska fatta de grundläggande besluten.
Den politiska ledningen i Ukraina verkar dock ovillig att ta på sig ansvaret för nödvändiga men impopulära beslut som den länge väntade lagen om mobilisering. Samtidigt får den högsta militärledningen bära hundhuvudet för uteblivna framgångar på fronten.
General Zaluzjnyj ger inga intervjuer i ukrainska medier. De senaste månaderna har han dock vid några tillfällen uttalat sig om krigsläget i stora utländska medier. Troligen har han gått till medierna eftersom han upplevt att han inte fått gehör för sina synpunkter hos presidenten.
Zaluzjnyjs offentliga uttalanden i väst har inte varit samordnade med presidentkansliet och har därför väckt irritation i den politiska ledningen.
I veckan publicerade den amerikanska tv-kanalen CNN ännu en lång artikel av Zaluzjnyj. I texten beklagar han sig bland annat över att den politiska ledningen inte drivit på den nödvändiga mobiliseringen och kritiserar vapentillverkningen i Ukraina.
Det är knappast uttalanden som presidentkansliet gett klartecken till.
Zaluzjnyj är en högst kompetent befälhavare som är respekterad bland kollegerna i väst. Den allt mer uppenbara bristen på ömsesidigt förtroende mellan överbefälhavaren och Ukrainas högsta politiska ledning är ett stort problem som behöver lösas.
Bäst hade kanske varit om Zelenskyj och Zaluzjnyj lyckades respektera arbetsfördelningen, återskapa det ömsesidiga förtroendet och gemensamt förklara det i offentligheten. Det verkar dock osannolikt att så skulle kunna ske.
I en demokrati är det när allt kommer omkring den högsta statsledningen som ska dra de nödvändiga slutsatserna och utse en annan överbefälhavare. Men att mitt under brinnande krig sparka en kompetent befälhavare som har både militärens och de allierades förtroende skulle vara ytterst problematiskt.
