Uppdraget var till synes enkelt. Maksym Butkevytj och hans åtta soldater skulle ta sig till en utkiksplats i närheten av byn Myrna Dolyna i Luhanskområdet i östra Ukraina. Det var en stekande het junidag och det hade gått nästan fyra månader sedan Ryssland inledde invasionen.
Namnet på byn, Myrna Dolyna, betyder ”den fredliga dalgången”. Det finns tre byar med det namnet i Ukraina, två av dem vid frontlinjen.
Maksym Butkevytj var en känd journalist och människorättsaktivist. Han var också motståndare till krig och våld i alla dess former. Ändå anmälde han sig som frivillig i det ukrainska försvaret redan på krigets första dag.
– Att ta till vapen är ibland är det enda alternativet för att försvara det som är viktigt. Hade jag inte gjort det så hade jag blivit medskyldig till det ryssarna gör, och det hade varit mycket värre.
Under våren 2022 hade han varit med och befriat Kievlänet från rysk ockupation. Nu skulle det ryska anfallet i öster stoppas. Maksyms trupp skulle smyga fram i det böljande landskapet och spana på ryssarna.
– Uppgiften var inte att ta strid, bara att rapportera om vi såg fordon eller manskap avancera. Men vi tappade kontakten med våra egna nästan omedelbart. Vi förstod sedan att ryssarna förmodligen hade störsändare.
Vattnet hade tagit slut redan på väg till utkiksplatsen och det var stekande hett. Nästa dag kunde Maksym och hans mannar se en stor mängd trupper och militärfordon avancera från ett skogsområde, men de kunde inte rapportera vad de sett, eftersom radion inte fungerade.
De började dra sig tillbaka, och när de kommit en bit på vägen fick de kontakt med radiotelegrafisten de tidigare talat med. Han berättade att Maksyms grupp var nästan omringad av ryssarna och förklarade hur de skulle kunna dra sig tillbaka obemärkt.
De följde instruktionerna, men fann sig snart ute på ett fält rakt framför de ryska positionerna. Det visade sig att radisten hade tillfångatagits av ryssarna redan kvällen innan, bundits fast och tvingats locka dem i en fälla.
– Om vi inte gav oss skulle de skjuta oss på fläcken. Vi hade ingenstans att ta vägen. Enda sättet att rädda killarnas liv var att ge sig. Jag ville inte att de skulle dö, så jag beordrade alla att lägga ner vapnen.
De ryska trupperna var färska och hade ännu inte sett mycket strid, tror Maksym. Det var därför fångarna inte misshandlades och ingen blev skjuten på fläcken, menar han.
– De ställde oss på knä och band händerna bakom ryggen, men de gav oss vatten och cigarretter. De flesta var unga killar och en av dem sade: ”Hör ni killar, när allt det här är över får ni komma till Samara och dricka bärs”.
Maksym tänkte att killen fattade noll om vad som pågick eller vad han själv gjorde. Och att enda sättet de någon gång skulle kunna tänka sig att åka till Samara i Ryssland var med stridsvagn.
De nyblivna fångarna fördes till ockuperat område, oklart vart.
– Vi fick inte lyfta huvudet för att se omgivningarna. Där började de bearbeta oss. Ryssarna var alla i balaklavor, de ville inte visa sina ansikten. Där var en officer som försökte provocera och förnedra killarna, han ville skrämma oss och berättade hemska saker som skulle hända oss.
Ryssarna tog allas telefoner, id-handlingar och klockor.
– De tog vad de ville ha, resten kastade de på marken. Det sista de tog var våra kängor. De vet lika bra som vi att den ukrainska militären har bättre kängor än ryssarna. Några andra skor fick vi inte, de följande månaderna fick vi gå i strumpor.
De ukrainska fångarna fick veta att ryssarna kunde göra vad de ville med dem, eftersom de inte var registrerade någonstans, de hade bara försvunnit på slagfältet.
– Om vi inte gjorde exakt som de sade så skulle vi förbli försvunna. På bakgården fanns det en grop där de som inte hade fattat låg, sade de. Jag gick inte och kollade om det stämde.
En rysk officer försökte tvinga Maksym att spela in en video där han sade att han önskade ryska specialstyrkor god jaktlycka. När han vägrade tänkte officeren ut ett annat sätt att förnedra honom och hans mannar.
– Han kom tillbaka med en träpåk och började läsa upp bitar ur Putins tal från sin telefon. Om Ukrainas historia, att Ukraina inte finns och så vidare. Efter varje bit tvingade han någon av fångarna att upprepa det han sagt. Vi stod på knä, med händerna bundna bakom ryggen. Och om någon av killarna sade fel eller stakade sig så slog han mig med den där påken.
Maksyms soldater gjorde sitt bästa, men det var inte alla som pratade ryska på modersmålsnivå och det blev många hårda slag.
– Det gjorde väldigt ont men jag kände att jag måste hålla ut. Hade jag fallit hade han gett sig på någon annan. Och jag förstod att han ville skrämma alla, han ville visa att han kan göra vad som helst med vem som helst av oss. Men jag såg också att han njöt av det han gjorde.
Efter Putins tal filmade officeraren fångarna och tvingade dem att ropa i kör, först ”Ära till Ryssland!” och sedan ”Vi önskar de ryska specialtrupperna god jakt och förlåt att vi inte gjorde det i morse!”
– Uppenbarligen hade han irriterat sig på att jag inte gjorde det och ville hämnas. Sedan fick vi ögonbindel och de föste oss ombord en lastbil. Mig ställde de först på knä och slog lite till.
Maksym förlorade medvetandet ett tag. Resan med lastbil tog flera timmar. Till slut fördes fångarna, fortfarande med ögonbindel, till en byggnad där de fick ta av sig ögonbindeln.
– Vi var i en cell med våningssängar. Det var rätt mörkt men en lampa lyste. Den lyste dygnet runt, fick vi sedan erfara. Lite senare fick vi gamla madrasser och handdukar, några av dem hade stämpeln ”Luhansk häkte nr 1”. Det var så vi fick veta att vi var i Luhansk.
Första halvåret var jobbigast, berättar han.
– Vi fick svälta, maten var usel, vi förnedrades och det var fysiskt tungt. Själv blev jag inte slagen så mycket, jämfört med många andra. Jag blev inte heller torterad med el, de hotade mig bara med det, visade hur de skulle göra.
Maksym anklagades för krigsbrott. Han påstods ha skjutit mot civila med granatkastare under striderna om staden Sievierodonetsk den 4 juni 2022, två veckor innan han togs till fånga. I själva verket var han bevisligen i Kiev den dagen, men det spelade ingen roll. Han tvingades skriva under ett erkännande han inte ens fick möjlighet att läsa.
– På första förhöret gjorde de klart att jag har två alternativ. Antingen erkänner jag mig skyldig till krigsbrott. Då döms jag till fängelse och kan bli utväxlad. Eller så vägrar jag. Då dödar de mig under ett påhittat flyktförsök, eller sätter mig i en cell med brottslingar som ser till att jag inte kommer ut som hel människa.
Maksym skrev under erkännandet som han själv fick läsa först ett halvår senare, när han dömdes till tretton år i fängelse för krigsbrott. De som hade skrivit hans bekännelser visste uppenbarligen ingenting om hur man hanterar en granatkastare, säger han.
– Men de människor jag påstods ha skjutit på och skadat, de fanns i verkligheten. Och när jag talade med andra krigsfångar förstod jag att de hade satt det här i system. När ryssarna anföll förstörde de hela byar och städer med artillerield. Sedan lade de skulden för dödade och skadade invånare på ukrainare som de hade tagit som krigsfångar.
När Maksym hade fått sin dom flyttades han från de andra krigsfångarna till en annan del av fängelset med vanliga brottslingar. Där var livet lite lättare.
– Maten var bättre, och de andra fångarna fick ta emot paket från anhöriga. Vi fick en timmes promenad varje dag. Krigsfångarna fick aldrig gå ut. Och vi fick duscha regelbundet. När jag satt med krigsfångarna kunde det gå flera veckor utan att vi fick tvätta oss.
Sista tiden i fångenskap tillbringade Maksym i en straffkoloni. Där kunde han ta emot brev, visserligen bara från Ryssland, men meddelanden från Ukraina nådde fram till honom genom mellanhänder.
– Och så fick vi tillgång till böcker. För mig var det jätteviktigt, utan böcker var livet väldigt tungt. När man fick läsa blev det något helt annat, fast det var tungt ändå.
Maksym frigavs i ett stort fångutbyte i oktober 2024. Först trodde han att han skulle tas till ett sjukhus, eftersom han nyligen hade haft en hjärtinfarkt som han inte hade fått vård för.
– De transporterade oss mer än ett dygn med fångbil och vi visste inte vart vi var på väg. Själva resan tog inte så lång tid, men vi fick vänta länge. Vi fick ögonbindel av tejp, händerna tejpades ihop och så satt vi i smala bås hela kvällen, natten och morgonen. Det var svårt att andas, och på hela dygnet fick vi varken mat eller vatten.
Från södra Ryssland fördes fångarna med ryskt militärflyg till Belarus och därifrån landvägen till Ukraina. Då hade Maksym hunnit vänja sig vid tanken på att han faktiskt skulle friges.
– Det kanske var bra att det tog lite tid att förstå det, annars hade det varit en chock. Men jag var så lycklig när jag fick komma till Ukraina, och jag har varit lycklig sedan dess. Det här är den lyckligaste tiden i mitt liv. Nu känner jag det enorma värdet av saker som jag tidigare tog för givet. Helt vardagliga saker, att kunna göra fria val, bestämma över sitt liv, att kunna hjälpa andra.
Nu reser Maksym runt i Europa för att påminna alla om de kvarvarande ukrainska krigsfångarna, att de inte får glömmas. Skulle det bli ett eldupphör måste utgångspunkten vara att alla krigsfångar tillåts återvända hem, säger han.
Ukrainska krigsfångar
Enligt ukrainska myndigheters statistik från februari har sammanlagt 3 958 ukrainska krigsfångar och 173 ukrainska civilister som tillfångatagits av de ryska trupperna fått återvända till Ukraina genom ett antal fångutväxlingar. I den senaste utväxlingen den 5 februari kunde 150 ukrainare återvända hem.
Det totala antalet ukrainare i ryskt fångenskap är okänt, men det handlar om många tusen. Tiotusentals ukrainare har anmälts försvunna, men många av dem är troligen döda.
I en rapport som publicerades i början av mars slår Amnesty International fast att de ryska myndigheterna regelbundet utsätter ukrainska krigsfångar och civila för tortyr och håller dem isolerade från omvärlden.
Antalet dokumenterade avrättningar av ukrainska krigsfångar har ökat kraftigt under senare tid. FN:s observatörer i Ukraina rapporterade i februari om sammanlagt 79 sådana avrättningar som skett vid 24 separata tillfällen sedan slutet av augusti 2024.
Enligt tredje Genèvekonventionen från 1949 ska krigsfångar behandlas humant och skyddas från våldshandlingar och hot.
