Nyrika affärsmän, gatubarn, mord på journalister och bombdåd i Tjetjenien. Det är vad många i Sverige tänker på när de hör ordet Ryssland. De flesta ryssar är ändå helt vanliga människor med helt vanliga bekymmer. Vi har följt en dag i familjen Basjarins liv. (Text: Kalle Kniivilä, Foto: Linda Axelsson)
Vid Engels-avenyn, 15 kilometer och två århundraden från 1700-talspalatsen i centrum, ligger tunnelbanans ändstation i den norra utkanten av jättestaden St Petersburg. Klockan är 7.20 en vanlig tisdagsmorgon. En strid ström morgontrötta förortsbor flyter mot stationens svängdörrar och vidare ner längs den hundra meter långa rulltrappan. Ingen åker upp, alla ska i väg till sina arbeten.
Gatan som korsar Engels-avenyn heter Prospekt prosvesjtjenija, “Upplysningsavenyn”, men trots namnet släcks gatubelysningen plötsligt. Blomsterförsäljarnas tält med röda rosor och nejlikor lyser i mörkret. Vid övergångsstället skramlar spårvagnar förbi. När det gröna trafikljuset börjar blinka trycker bilisterna ner gaspedalen för att hinna i tid. Det luktar lågoktanig östbensin.
De norra förorterna är inte planerade av Peter den Store utan av sovjetiska arkitekter på 1970-talet. Här är de betonggrå husen höga och gatorna breda. Parkeringsplatser behövdes inte på sovjettiden för det var inte många som hade bil. Nu är en del av den breda avenyn omvandlad till en inhägnad parkeringsplats med eget litet vakttorn.
Hos familjen Basjarin, i en trerumslägenhet i ett grått betonghus intill parkeringsplatsen, är mamma Maria den enda som stigit upp. Pappa Aleksandr drar sig än så länge i dubbelsängen, han jobbar långa kvällar som tysklärare på ett privat språkinstitut i centrum. Maria är engelsklärare i en närliggande skola och arbetar kortare dagar.
Döttrarna Anja, 9 år, och Katia, 4 år, sover i en våningssäng i barnkammaren.
– Anja! Anja! Du måste klä på dig! Och vad hade du för läxa i ryska i dag, ropar mamma Maria.
Anja klättar ner från sin säng och börjar göra sig i ordning. Katia har svårare att komma i gång. Hon vill inte tvätta sig.
– Jag vill sova, säger hon.
Maria kokar ägg och steker korv på gasspisen. Till slut sitter flickorna vid det minimala köksbordet och äter frukost.
– Katia, ät lite snabbare, du har ju inte klätt på dig än, säger Maria.
Katia har fastnat med benen i sin barnstol. Det tycker Anja är roligt.
– Katia får ta med stolen till dagis! Mamma, jag vill ha hästsvans i dag, säger Anja.
– Nej, du har idrott i dag, då måste du ha flätor.
– Varför får pappa sova, undrar Katia.
– För att han ska till jobbet senare.
– Då vill jag också gå till dagis senare, säger Katia.
Men det går inte, senast halv nio måste Katia vara på dagis. Mamma Maria tar loss Katia från barnstolen och puttar in henne i det lilla badrummet. Tvätta ansiktet, borsta tänderna. Tröja, strumpbyxor och så håret.
– Mamma, varför får Katia ha hästsvans och jag måste ha de här dumma flätorna?
Till slut är allt klart och alla har hittat sina skor. Trappuppgången är grå och mörk, putsen flagnar från väggarna. Kontrasten mot den hemtrevliga lägenheten är slående. Lägenheterna är privatiserade men trappuppgången är det gamla sovjetiska bostadskontorets ansvarsområde.
Anja viker av mot skolan, det är några hundra meter kvar till dagis och vi är bara någon minut för sena. Daghemmet är en fyrkantig sovjetisk betongkloss med två våningar, men inne är det rent, varmt och mysigt. Lilla Katia får byta om, ta på sig inneskorna, och så springer hon i väg till morgongymnastiken med sin grupp. Hon lägger sig på den mjuka bruna mattan, sträcker upp benen och viftar i takt med de andra, ett, två, tre, ett, två, tre. Hennes arbetsdag har börjat.
– Det här är ett bra daghem och det är inte dyrt. Vi betalar 350 rubel (100 kronor) i månaden. Men problemet är att man inte bygger några nya kommunala daghem, de är inte lönsamma. Man bygger jättemycket bostäder här i området, och det blir hela tiden svårare att hitta dagisplats.
Det finns också privata daghem, åtminstone i centrum, men där skulle Maria inte vilja ha Katia även om hon hade haft råd med det.
– Där går mest barn från rika familjer. De har alla sorters prylar men de träffar knappt sina föräldrar. Hemhjälpen lämnar och hämtar barnen på dagis. Här är det barn från många olika slags familjer, det är mycket bättre för barnen. Det här är ett bra daghem och det är inte dyrt. Men problemet är att man inte bygger några nya kommunala daghem, de är inte lönsamma.
Hemma igen. Maria steker mer korv, ägg och ister till frukost. Denna morgon har hon inga lektioner att skynda i väg på. Ett par dagar i veckan kan Maria och Aleksandr äta gemensam frukost. Annars träffas de först sent på kvällen när Aleksandr kommer hem från sitt jobb på språkskolan.
– Jag jobbar på två ställen, på språkskolan och på en vanlig gymnasieskola. På gymnasiet blir det inte så många timmar, egentligen skulle jag kunna sluta där helt och hållet om jag ville för de betalar inte så bra. Men arbetet där känns viktigt, och det var där jag en gång började, berättar Aleksandr mellan tuggorna.
Det är dags för Aleksandr att sätta fart, det är en knapp timme kvar till dagens första lektion. Det är tunnelbanan som gäller.
– Vi skulle kanske ha råd med en billig bil, men det är inte värt besväret. Det enda vi skulle använda den till skulle vara att köra Anja till musikskolan, och dit är det inte så långt, säger Maria.
Att köra bil till jobbet i centrum skulle vara en dålig idé, det är ofta totalstopp på gatorna som inte var tänkta för så många bilar. Tunnelbanan är billigare och lika snabb. Nu är det lugnare ute vid tunnelbanestationen, de flesta har redan åkt till jobbet. Det är aldrig folktomt i St Petersburgs tunnelbana. Trots att vi stiger på vid ändhållplatsen finns det få sittplatser kvar. Tåget har fyllts under de två minuter den stått och väntat vid perrongen.
Det dånar från rälsen. Aleksandr lutar sig mot dörrkarmen och läser en tidning. Ett byte och fyrtio minuter senare är vi framme vid en annan slutstation på en annan tunnelbanelinje, den här gången på Vasilij-ön i väster, nära Finska viken. Här är höghusen ännu högre och större. En 750 meter lång betongkoloss sträcker sig längs en spikrak kanal, men vi viker av mot en låg byggnad på en bakgata. Här ligger gymnasieskolan.
Skolan känns mörk och sliten, korridorerna är smala och på flera ställen har plastmattan slitits sönder. På en trappavsats har byggmaterial staplats upp i väntan på en kommande renovering. Eleverna som väntar i korridoren skiljer sig inte nämnvärt från eleverna på en svensk gymnasieskola, möjligtvis är det färre som har hål på rätt ställe i byxbenen.
Bara två elever, Boris och Igor, kommer till tysklektionen, de andra i klassen läser engelska. Hela lektionen hålls på tyska, utan ett enda ryskt ord.
– Det är bästa sättet. Tyvärr klarar inte alla lärarna det, säger Aleksandr.
Boris frågar artigt på tyska vad ordet “Unverschämtheit” i läsläxan kan tänkas betyda. Aleksandr översätter inte, utan ger exempel och förklarar så att innebörden så småningom klarnar. Oförskämdhet, givetvis.
Tysklektionen är över och Aleksandr är på väg till sitt andra arbete. Maria förbereder nästa dags lektioner hemma. Katia har precis ätit lunch på dagis och Anjas gympalektion börjar snart. Vid halvtretiden slutar skolan och Anja går hem för att öva på sin flöjt. Hon byter till hemmakläder och ställer sig framför den avstängda tv-apparaten och spelar koncentrerat. Ibland blir hon irriterad när hon spelar fel och får ta om samma ställe gång på gång, men hon ger inte upp.
– Det är bra att spegla sig i tv-rutan, då ser man att man håller flöjten rätt, säger hon, och fortsätter att spela.
Vid femtiden går Maria i väg till dagis för att hämta Katia. På hemvägen handlar hon mat till middagen. Medan hon håller på med maten får barnen titta på tv. Det blir Animal Channel, med ryskt tal.
– Vad hade ni för mat på dagis, undrar Anja
– Kokt potatis, och något mera, fast jag minns inte vad, säger Katia. Så går hon och hämtar minihamstern Gosja som hon vill visa upp.
– Håll honom försiktigt, säger mamma Maria.
– Blir det pelmeni? Jättegott!
Den ryska varianten av ravioli, små degknyten fyllda med köttfärs, är en av lilla Katias favoriträtter. Hon äter två portioner, sedan vill hon ha en av muffinsen mamma köpte i affären.
– Snälla!
Katia får sin muffins, men måste äta den snabbt. Efter maten är dags för Anja att rusa i väg till musikskolan.
– Men var har du ditt id-kort? Du fick du ju det precis, har du redan slarvat bort det, undrar Maria.
För att komma in i musikskolan ska man ha ett speciellt id-kort med foto. Till slut hittar Anja sitt kort.
I musikskolans aula får barnen byta till inneskor, vuxna får låna skoskydd. Det är ljust, vackert och luftigt i aulan, men Maria ser bekymrad ut.
– Det är den jobbiga vakten i dag, nu blir det problem med id-korten igen.
Och mycket riktigt kräver vakten att få se också Marias och Katias id-kort som de ännu inte har hunnit få. Till slut släpper den sura vakten ändå in både Maria, Katia och Sydsvenskans utsända.
– Man borde kanske ha bomull i öronen, det låter väldigt mycket i början när de slår i trummorna, säger Anja, springer fram till podiet i den stora konsertsalen där stolraderna gapar tomma, och tar sin plats i orkestern.
Anja ringer hem från sin mobiltelefon, övningen är slut och nu är det dags för Maria och Katia att hämta henne. Vid niotiden blir det kvällsmat och snart är det läggdags.
De sista kvällskurserna på språkskolan är slut. Aleksandr kommer hem och får en lugn stund tillsammans med Maria. I morgon är det en ny dag igen.
Kalle Kniivilä
Bodde i Tyskland – valde att återvända till Ryssland
ST PETERSBURG. Pappa Aleksandr, mamma Maria, och döttrarna Anja och Katia, 9 och 4 år. Det är familjen Basjarin, en typisk familj i en rysk förort. Med en liten skillnad. Familjen har bott i utlandet, men valt att återvända. De trivs bättre i Ryssland .
I några år bodde familjen i Tyskland. Båda två är språklärare, och Aleksandr fick ett bra jobb som lärare i tyska för invandrare. Men när Anja skulle börja i skolan valde de att återvända till sin hemstad St Petersburg.
– Det kändes inte rätt att barnen skulle gå i skola där, då skulle barnen bli tyskar, det märkte vi på andra. Och vi trivs bättre här, trots att vi inte har det lika bra ekonomiskt, säger Aleksandr.
Som chef för den tyska avdelningen på en privat språkskola tjänar Aleksandr drygt fem tusen kronor i månaden. Lektionerna på gymnasiet ger en tusenlapp till, och Marias lärarjobb ger ytterligare tre tusen kronor. Knappt tio tusen kronor att leva på, en hyfsad inkomst i St Petersburg. I Moskva hade pengarna inte räckt långt.
– I Moskva är det så högt tempo, alla bara jobbar och jobbar. Om vi råkar vara i Moskva och vill träffa gamla vänner så har de inte tid. De hinner på sin höjd umgås på helgerna. Här är det inte så illa, i alla fall inte i våra kretsar, säger Aleksandr.
Besparingarna från åren i Tyskland gjorde det möjligt att byta den gamla trånga tvåan till en rymlig trea. Men lite pengar tvingades Aleksandr och Maria låna av släktingar. Nu är lånet redan återbetalat.
– Vi hade tur. Först köpte vi den här lägenheten, sedan väntade vi lite innan vi sålde den gamla, och priserna hann gå upp. Sedan dess har priserna gått upp ännu mycket mer, nu hade vi nog inte haft råd med den här lägenheten, säger Aleksandr.
Familjen har bott i den nya lägenheten i två år, men ännu är den inte färdigrenoverad. I Ryssland lånar man inte pengar på banken till renovering, räntan är för hög och ekonomin för instabil. I stället gör man vid det man har råd med, sedan sparar man pengar tills man kan sätta i gång med nästa rum.
– Nu är nästan allt klart, vi har bytt fönster och snart kan vi sätta i gång med hallen, säger Maria.
Kalle Kniivilä
Sydsvenskan 2006-11-05
