I dag har det gått 90 år sedan oktoberrevolutionen. Kanske inget att fira, men alldeles bestämt något att fundera på.
Den sjunde november var Sovjetunionens största och viktigaste helgdag. Efter Sovjetunionens sönderfall fick helgdagen ett nytt namn, endräktens och försoningens dag. Sedan 2004 är också den helgdagen avskaffad.
I en intervju i Dagens Nyheter, som förmodligen av en slump publicerars just denna dag, säger Imre Kertész många tänkvärda saker, bland annat detta:
Naturligtvis är den erövrade friheten en stor sak. Men när man är fri måste man också stå på egna ben. Vi måste fråga oss om människor i Östeuropa är förmögna att rannsaka sin historia. Det har uppstått en nostalgi för diktaturen. Diktaturen var angenäm och bekväm eftersom makten axlade allt ansvar. Det skapade en annan människotyp än i demokratin. Denna diktaturens sjukdom gjorde att man inte kunde stå på egna ben. Och på grund av osäkerhetskänslan har det uppstått nationalism, rasism och andra symptom på att de östeuropeiska länderna befinner sig i en stor kris.
Åtminstone när det gäller Ryssland måste man tillägga att dessa “symptom” inte bara uppstår, utan också medvetet skapas och förstärks av makthavare som känner ett behov av en yttre fiende för att ena det egna folket bakom sig.
Det är väl också därför försoningsdagen den 7 november nu är ersatt av en påhittad helgdag med namnet “folkets enhetsdag” den 4 november. Och vad firar man då? Jo, polackernas fördrivande från Kreml 1612. För att förklara detta har staten bekostat en storfilm med just titeln 1612, och filmen som ska högtidlighålla stormningen av Kreml den 4 november 1612 hade premiär i början av november 2007.
Att Kreml inte stormades, att den utsvultna polska garnisonen där inte fördrevs utan lämnade Kreml frivilligt efter förhandlingar, att detta inte inträffade den 4 november, och att Ryssland sällan varit mer splittrat än just 1612 verkar inte spela någon större roll. Staten bestämmer hur historien ska visas för folket.
Меня Андрей зовут, я русским родился, русским и умру.
“Jag heter Andrej, jag är född som en ryss och som en ryss ska jag också dö”, säger huvudpersonen i trailern när han skallar elaka icke-ryssar.
Det finns ingen historisk sanning, det finns bara historiska myter, förklarar regissören Vladimir Chotienko. Frågan kan diskuteras. Men den mest angelägna frågan i sammanhanget är ändå om inte makthavarna i Ryssland leker med elden när de med alla medel uppmuntrar rysk nationalism. Det kanske inte är så lätt att stoppa anden tillbaka i flaskan om man någon gång skulle vilja det.
