Det här är den fjärde i en serie av sex artiklar som jag skrev efter en vecka i Ryssland i början av december 2007. Artiklarna publiceras i Sydsvenskan i julveckan.
Esperanto: Preĝejo rande de amastombo
Jelena Jevgenjevna har svårt att hålla tillbaka tårarna när hon tänder ett ljus i den lilla vita kyrkan vid massgravens rand. Här sköts hennes morfars styvpappa ihjäl för sjuttio år sedan. Han är en av de 20 761 som ligger begravda bakom ett grönmålat plank.
Bussen från tunnelbanans slutstation i södra Moskva till massgravarna går en gång i timmen. Bussens sluthållplats heter Skjutfältet Butovo. Det är den verkliga slutstationen. Men bussen har precis gått och vi viftar för att stoppa en bil – i Ryssland är varannan privatbil en potentiell svarttaxi.
Den första bilen som stannar vill inte köra till skjutfältet, det är för krångligt på grund av alla vägarbeten och bilköer. I den andra bilen som stannar sitter en mager, svarthårig man från Kirgizistan. Han går med på att köra till massgraven för 150 rubel.
– Jag har hört talas om det, men jag har aldrig varit där. Men det är helt obegripligt, jag kan bara inte fatta hur de kunde skjuta ihjäl folk på det sättet. Gud har gett människan livet, det får ingen människa råda över, säger han när vi står i bilkö vid rödljuset.
Vid vägens ände står en vitmålad kyrka med sju små lökkupoler. I kyrkan intervjuar ett tv-team från en liten lokal kanal en svartklädd präst. Prästen berättar om martyrerna som avrättades här för sin kristna tro. Men de flesta avrättades av ingen anledning alls, bara för att uppfylla säkerhetsministeriets kvot.
Några meter längre bort står en medelålders kvinna i mörkbrun vinterkappa med krage i fuskpäls. Hon heter Jelena Jevgenjevna och bor inte långt från massgraven, så det är inte första gången hon är här.
Hon får tårar i ögonen när hon berättar om sin morfars styvpappa som hon aldrig träffat, bara hört berättas om.
– Han sköts ihjäl 1938, och han var bland de första som hittades när utgrävningarna här började.
Så går Jelena Jevgenjevna fram till ljusstaken vid altaret och tänder ett ljus till. Hon kan inte stanna länge, hon ska hämta barn i skolan, säger hon.
Bakom det gröna planket ligger snön stilla. Massgravarna markeras av förhöjningar i marken. Vid porten i staketet har en liten träkyrka i traditionell rysk stil byggts. Det ryker ur skorstenen.
– Efter kriget var det många anställda på säkerhetsministeriet som fick jordlotter här, de odlade potatis på massgravarna. Men det var någon som fick för sig att gräva en jordkällare och hittade en massa skelett. Efter det byggdes ett plank runt hela området, berättar Igor Garkavyj.
Han är chef för massgravsmuseet, eller ”Minneskomplexet i Butovo”, som anläggningen officiellt heter. Minneskomplex är det i ordets alla betydelser – det är många som helst inte vill minnas det hemska som hänt här.
– Det är inte lätt. Man kan få ett riktigt psykiskt trauma här. Föreställ dig att din pappa fördes hit, tillsammans med andra oskyldiga, som boskap, och tvingades ta emot ett dödande skott. Men det är viktigt att minnas, och jag kan inte tänka mig att rösta på en politiker som inte besöker den här platsen.
En av få politiker som besökt skjutfältet i Butovo är Vladimir Putin.
– Det var ett stort steg för honom, eftersom han själv tidigare arbetade för KGB. Jag stod bakom honom och hörde vad han sade. ”Galenskap”, sade han.
Fakta: Stalins terror
Den 5 augusti 1937 började den stora terrorn i Sovjetunionen. Säkerhetsministeriet NKVD:s order “Om operationen för repressiva åtgärder mot före detta kulaker, kriminella och andra antisovjetiska element” innehöll en exakt plan på hur många som skulle utsättas för sagda åtgärder i varje sovjetrepublik.
I varje provinshuvudstad i Sovjetunionen grävdes en massgrav för de arkebuserade, i Moskva valde säkerhetsministeriet sitt Butovo i södra utkanten av staden. Sammanlagt greps ungefär 1,5 miljoner personer under stora terrorn 1937–38, och närmare hälften avrättades. Ytterligare en halv miljon av de gripna beräknas ha dött i fånglägren.
Uppskattningarna om det totala antalet avrättade, avlidna i fångläger samt offer för hungersnöden i samband med tvångskollektiviseringen under Stalintiden varierar mellan 7 och 20 miljoner.
Sydsvenskan 30.12.2007
Text: Kalle Kniivilä
Foto: Michail Beznosov och Kalle Kniivilä
Mer på temat:
3 svar på ”Kyrkan vid massgravens rand”
Kalle, har du sett någon uppdaterad nyhet om de skellett från avrättade människor man hittat i centrala Moskva i oktober, i huset mittemot NKVD:s gamla högkvarter? Minns TV-inslag med chefen för Memorial (Arsenij Roginskij) från när fynden gjordes, men ännu hade man inte kunnat fastställa när dådet kunnat ske.
Jämte Butovo, har du haft tillfälle att besöka Donklostrets kyrkogård eller “Kommunarka”? Du kanske känner till, men ryska arkivarier har också publicerat “Rasstrel’nye spiski, Moskva, 1937-1941. Kommunarka, Butovo, Kniga Pamjati zjertv polititjeskich repressij”, Moskva: Memorial 2000. Ryska forksare har gått igenom samtliga personakter från säkerhetstjänstens arkiv, och bredvid foto på offren kunnat foga kortare biografi. Boken anger 20 765 antal offer.
Gott nytt år och tack för en bra artikelserie!
Martin
Skeletten som hittades i centrala Moskva i oktober har nu visat sig vara av betydligt äldre datum än NKVD. Troligen är det en gammal begravningsplats från 1400-talet eller ännu tidigare. Här är en kort artikel på ryska.
tack