Esperanto: Kadavroj en kargo
Suomi: Ruumiita lastissa
Det är en tung film. Mörk, makaber och absurd. Sovjetsamhället i en bakvänd kikare, i en skrattspegel som gör att man vill gråta. Det finns inga positiva hjältar i Aleksej Balabanovs film Gruz 200. Eller möjligen en, en kortväxt vietnamesisk gästarbetare som försöker stoppa en galen mördare och våldtäktsman. Vietnamesen blir skjuten. Våldtäktsmannen är lagens väktare.
Gruz 200 betyder Last 200. En kodbeteckning för lik som fraktas från kriget i Afganistan till det påhittade, smutsiga och grå industrisamhället Leninsk, någonstans i närheten av Leningrad. Staden är påhittad men liken är på riktigt. Det är år 1984. Andropov är död. Tjernenko är ett talande lik. Sovjetunionen är ett förljuget samhälle av levande döda.
Filmen börjar idylliskt på en balkong där två bröder sitter och dricker öl. Ölet har de köpt som man gjorde i Sovjetunionen, i en egen medhavd treliters glasburk som man fyllde i ölkiosken ute i parken, om det råkade finnas öl just den dagen.
Den ene brodern är professor i vetenskaplig ateism vid Leningrads universitet. Han har precis hjälpt sin brordotter att bli antagen vid universitetet. Dessutom har han som professor tillgång till en specialbutik för sovjeteliten. Han har tagit med sig två väskor med matvaror från Leningrad, en till sin mamma, en till sin bror som är överste vid sovjetarmén. Översten är stressad, för det kommer ständigt nya flygplan med lik i lasten, och han måste ta hand om dem.
Professorn i ateism och i hatt kör vidare i sin lilla Zaporozjets. Snart blir det fler lik, men först efter det klassiska ryska bordssamtalet om livets mening, också det i en förvrängande spegel. Professorns skruttbil ger upp ute på vischan, vid ett skumt hus där en märklig man med sin vietnamesiske underhuggare och en införstådd polis, som också är galen mördare, har satt upp en illegal spritfabrik. Vietnamesen reparerar professorns bil medan spritfabrikören häller sprit i professorn för att få reda på om Gud finns.
Professorn håller sitt vanliga föredrag om varför Gud inte kan finnas, medan spritfabrikören talar om moral, samvete, och hur kommunisterna avskaffat båda två. “Om inte Gud finns är allt tillåtet”, säger spritfabrikören. Det är som hos Dostojevskij, fast tvärtom. Nu är det rebellen utanför samhället som pratar om moral, medan samhällets stöttepelare, den fina professorn, en partimedlem med lyxkorvar från specialbutiken, i praktiken pläderar för att moral och samvete bara är förlegade instinkter.
Senare döms spritfabrikören till döden för ett mord han inte begått. Professorn i hatt skulle kanske kunna rädda honom om han vittnade i rätten, men han vill inte beblanda sig, det skulle inte se bra ut, och dessutom har han inte tid.
Professorn är en bild av sovjetsamhället, men det är också den galne polismannen som inte är kapabel att visa sina känslor för den lokale partipampens dotter på annat sätt än genom att våldföra sig på henne, röva bort henne och kedja fast henne i en säng. Hennes fästman levereras från Afganistan i en zinkkista, den galne polisen hämtar liket på flygplatsen och lägger det i samma säng som henne.
Under tiden sitter polismannens alkoholiserade mamma i rummet intill och tittar på roliga tv-program och det talande liket Tjernenko. Tv-apparaten är sönderplockad och det röriga innanmätet syns, man kan själv konstatera att det inte finns några roliga gubbar i tv-apparaten utan bara en massa konstiga sladdar, lampor och annat skräp som det egentligen inte är meningen att man ska se. Samma fula härva av märkliga grå värmeledningar och fabriksskorstenar fortsätter utanför fönstret. Utsikten är densamma från den galne polismannens och den fina professorns fönster.
Miljöerna i filmen är äkta i kvadrat – allt ser så sovjetiskt ut att man undrar om Sovjetunionen i verkligheten någonsin var så grått, förfallet och deprimerande som det påhittade samhället med det symboliska namnet Leninsk. Ändå är det inte självlkart om filmen faktiskt bara handlar om Sovjetunionen år 1984, eller om den egentligen sker i den tidsrymd som en rysk recensent kallar för det eviga ryska nuet.
Två vakter för spritfabrikören längs fängelsekorridoren, det är någon som vill träffa honom, säger vakterna. De säger inte att det är döden han ska möta. “Snart blir allt annorlunda”, säger han. Ett skott brinner av, och en man med en öppen, vit läkarjacka ovanpå sin uniform stiger fram för att konstatera döden.
PS: Aleksej Balabanovs film Gruz 200 fick holländska filmkritikernas pris vid filmfestivalen i Rotterdam den 4 februari. Tidigare fick den priset “Vita elefanten” av ryska filmkritiker, som 2007 års bästa film. I Ryssland är filmen mycket omdebatterad, och då inte alls enbart i positiva ordalag. Jag fick Gruz 200 – och några ryska filmer till – av Claes som precis varit i Moskva. Stort tack!
Mer på temat:
2 svar på ”Lik i lasten – Gruz 200”
Tittade precis på denna mycket obehagliga film. Några av scenerna på slutet är bland det mest makabra jag sett. Känsliga personer bör således undvika filmen. Jag har också full förståelse för varför Evgenij Mironov (Idioten, Den första kretsen) och flera andra kända skådespelare tackade nej till att spela den galne polisen i denna film…
Gruz 200 är inte desto mindre en väldigt intressant film för den som klarar av att se den, och fyller en funktion som påminnelse om Sovjettidens hemskheter, mycket av vilka tyvärr finns kvar än idag (jag säger bara “militsejskij bezpredel”). Tänkvärt också att Balabanov kunnat hitta så obehagliga miljöer i dagens Ryssland utan att behöva bygga upp några kulisser.
Många av scenerna är också intressanta och väl komponerade. Jag minns särskilt en scen där minst ett kompani nya rekryter i bakgrunden entusiastiskt bokstavligt talat springer in i ett flygplan ur vilket man knappt hunnit lasta ur likkistorna från Afghanistan. Även scenen när den galne polisen kör sitt offer i sidovagnen på sin motorcykel sticker ut som lyckad.
[…] Kalle Kniivilä: Lik i lasten – gruz 200 […]