Fel film om Litvinenko

По-русски: Не тот фильм про Литвиненко

Inför ryska presidentvalet den 2 mars gjorde SVT en så kallad “rysk dokumentärsatsning”. Det innebär att SVT visade fyra filmer med rysk anknytning. Det är en märklig bild av Ryssland som kommer fram.

Första filmen handlade om en niobarnsmor ute på landet. Sådana finns säkert också i Sverige, men hur typiskt är det?

Andra filmen handlade om ett kvinnofängelse i Sibirien – “en berättelse som skildrar hur det är att växa upp i det nya Ryssland”. Hm. Vad skulle vi säga om rysk tv visade en film om ett ungdomsfängelse i Sverige och på sin hemskida beskrev det som “en berättelse om hur det är att växa upp i Sverige”?

Tredje filmen är Andrej Nekrasovs opus om fallet Litvinenko. Här rinner bägaren över. Det är en mycket märklig, emotionell film, ett spretande hafsverk som är fullt av anspelningar och insinuationer. Därför har jag som tittare svårt att lita på någonting överhuvudtaget i Nekrasovs film, även om där säkert finns många sanningens korn. Att SVT väljer ut just den här filmen och visar den utan några som helst varningstexter skadar mitt förtroende för SVT.

Nekrasov gapar över för mycket, han vill komma med en universell förklaring till allt som pågår i dagens Ryssland. Resultatet är givet – han lyckas inte bevisa någonting. Allt i filmen visas ur hans personliga synpunkt, han är ständigt närvarande, och allt är ytligt. Det finns ingen klar logik i filmens uppbyggnad, och den som inte känner till detaljerna i Litvinenko-fallet förstår inte speciellt mycket av det som pågår. Däremot framgår det tydligt att Nekrasov vill imponera på tittaren med sina språkkunskaper: han lyssnar flytande när Stora Experter pratar tyska och franska.

Filmen visades på måndagskvällen, men jag stod inte ut till slutet. Dagen därpå såg jag resten av filmen på SVT:s webbplats för att få reda på om det fanns något av värde mot slutet. Det gjorde det givetvis inte. Det här är ju ingen seriös film, och uppenbarligen är det ingen förutom SVT som tar en på allvar. Här är vad den relativt oberoende och frispråkiga Moskvatidningen Novyje Izvestija skrev när den snabbt ihopklistrade filmen visades i Cannes:

Nekrasov har förresten inte stuckit under stol med att filmen grundar sig på hans personliga förhållande till händelserna. Därför var det förutbestämt att filmen skulle bli subjektiv. Egentligen kan man inte ens kalla den för en dokumentär, eftersom det inte är dokument utan känslor som ligger till grund för filmen.

Det är sant att den starkt regeringskritiska tidningen Novaja Gazeta är svår att få tag i ute i provinsen – precis som de flesta Moskvatidningar. Men det var skrattretande att se hur Nekrasov i filmen låtsades att förgäves leta efter tidningen i S:t Petersburg, en europeisk miljonstad, Rysslands andra huvudstad, där Novaja Gazeta har en egen lokalredaktion och egen lokal edition. Han går runt med en kameraman och frågar i gatustånd som säljer kioskromaner, kulörta veckotidnignar och sensationsblaskor. Klart han inte får napp, men speciellt förtroendeingivande är det inte.

Själv köpte jag hösten 2006 Novaja Gazeta utan några som helst problem i centrala S:t Petersburg. Tidningen var placerad på synlig plats i en vanlig tidningsbutik vid huvudgatan Nevskij Prospekt, jag behövde inte leta. Men så hade jag inte heller någon kameraman med mig, jag fick fotografera själv.

Med andra ord – jag har inga pretentioner när det gäller filmen, den är som den är: ett oseriöst hafsverk. Det man undrar är varför SVT valt att visa just Nekrasovs film, och inte exempelvis den här holländska dokumentären som gör skäl för namnet. (Tack för tipset, Mattias.)

Jag hade nästan förlorat hoppet, men det fjärde och sista avsnittet i “dokumentär”-satsningen var faktiskt ett lyft. Den schweziska filmen om mordet på Anna Politkovskaja var välgjord, seriös, lågmäld och tankeväckande. Tack för den.