Det blev intensivt i Moskva, men nu är jag hemma igen och har hunnit hämta mig lite. Bäst att passa på att anteckna lite spridda intryck så länge jag har besöket något så när färskt i minnet.
Bakåt, Ryssland?
Under måndagen åker jag kors och tvärs över stan, upp och ner i rulltrappor på olika tunnelbanestationer. Lite här och där stöter jag på små grupper Nasji-aktivister med sina flaggor och sina märkliga mantlar. Helt död är rörelsen alltså ännu inte. Däremot har den bytt färg: efter dumavalet i december var mantlarna röda, med en bild på Putin. Nu är de i stället vita, med röd text: “Вперед, Россия!”, “Framåt, Ryssland!”.
I en rulltrappa hamnar jag bakom en grupp ungdomar i vita mantlar. Bakom dem står en kvinna som ser ut att vara i sextioårsåldern. Hon blänger på ungdomarna en stund och tilltalar sedan en av dem, en utan vit nylonmantel.
– Är du också med dom där?
– Vilka då?
– Dom där som det står “Framåt” på.
– Ja, det är jag.
– Skulle det inte vara bättre att gå bakåt i stället? Då hade vi i alla fall gratis utbildning.
Nasjisten invänder att utbildningen är gratis nu också, men det stämmer ju inte, allt större del av den högre utbildningen kostar pengar, och även i skolorna måste föräldrarna ge pengar än till det ena, än till det andra ändamålet. Men nasjistens inställning är helt typisk: fakta är oviktiga, det viktiga är den officiella linjen. Nu är allt bättre än förr. Hävdar någon det motsatta är hon misstagen, eller så har hon sig själv att skylla.
– Din dotter läste säkert inte på ordentligt inför högskoleprovet, förklarar nasjisten.
Djuplodande journalistik
Senare under måndagen, under oppositionsdemonstrationen som stoppas av polisen, får jag möjlighet att följa både polisens och utländska journalisters arbete på nära håll.
En liten kvinna i pensionsåldern håller ett foto på Garri Kasparov. Det är uppenbarligen förbjudet. En tjock medelålders polis går fram till henne, plockar bilden ur hennes hand, river den i två bitar och kastar på marken. Demonstranter buar, den tjocke polisen vänder ryggen till, och kvinnan tar fram ett nytt foto ur innerfickan.
– Jag har fler, säger hon segervisst.
En bit bort står en ung journalist från en mellanstor tysk tidning och intervjuar en annan kvinnlig demonstrant. Journalisten kan inte ryska och verkar inte veta någonting om rysk politik. Med sig har hon en lika ung tolk. Han talar bra ryska, med svag tysk brytning, men verkar inte heller ha speciellt mycket koll.
– Jag gick inte och röstade, det fanns ju inget riktigt alternativ. Jag hade kunnat tänka mig att rösta på Kasianov, berättar demonstranten.
– Kasia… hur skriver man det?
– Kasianov, han är före detta premiärminister. Han samlade över två miljoner namnunderskrifter, men de godkändes inte, och han fick inte ställa upp.
– Hur var det, var det femhundra underskrifter man skulle samla ihop för att få kandidera?
– Nej, två miljoner. Han samlade ihop mer än så, men de godkändes inte.
Tyskarna ser ut som två frågetecken bredvid varandra.
På trappan framför tunnelbanestationen försöker en biffig civilklädd polis schasa bort en ung kvinna med ryggsäck.
– Du får inte stå här. Ingången till tunnelbanan ska hållas fri.
– Men här finns ju gott om plats. Och jag är så kort, jag ser inget annars.
– Gå ner nu.
Den civilklädda polisen puttar kvinnan så att hon är tvungen att ta några steg nedför trappan. Hon vänder halvvägs och klagar på att polisen använder våld. En uniformerad tungviktare rusar fram.
– Gå ner nu, annars får du se på våld!
Moskva-Petusjki
Vid tvåtiden på tisdagseftermiddagen tar jag tunnelbanan till Kursk-stationen för att möta fotografen Michail som har tagit morgontåget från Nizjnij Novgorod där han haft nattjour på sin tidning. Den enorma, skokartongsformade stationshallen i sovjetbrutalistisk stil från 1972 är 15 meter hög och uppges kunna rymma 11 000 människor samtidigt. Jag tvivlar inte. Det är grått, men plötsligt lyses allt upp av en kvinnoröst ur högtalarna. Hon verkar läsa högt ur Venedikt Jerofejevs klassiska verk Moskva-Petusjki.
– Tåget till Petusjki avgår från fjärde stickspåret. Hållplatser: Skäran och Hammaren, Tjuchlinka, Reutovo, Zjeleznodorozjnaja, därefter alla hållplatser förutom…
Enligt Per-Arne Bodin som skriver i SvD är boken “ett fyllos berättelse om sitt försök att resa från Moskva till en förort med pendeltåg. Hjälten förvandlas i kulturfilosofernas tolkningar från alkoholist till Kristusgestalt. Blandningen av svärord och obegripligheter i hans språk tolkas inte som fyllesnack utan som Kristusdårens gåtfulla tal.”
Kanske det. Men boken om Venitjkas resa är också hejdlöst rolig. Jag kommer att tänka på när han står under en enorm, tung kristallkrona på Kursk-stationens restaurang och längtar efter en sup.
Han funderar på hur det skulle kännas om kroken som kristallkronan hänger i lossnade och hela härligheten föll på hans huvud. En tung tanke, enormt tung tanke, tycker han. Men om man först fick den där supen… ja, då hade man nog gått med på att sedan låta kristallkronan trilla i huvudet på en, kommer han fram till.
Medan jag väntar på tåget från Nizjnij Novgorod hör jag utropet för tåget till Petusjki ytterligare två gånger. Det låter nästan likadant som här.
Senare frågar jag Michail om han läst Moskva-Petusjki. Klart han har. “Det har väl alla”, säger han.
På kvällen, efter jobbet, när han väntar på nattåget tillbaka till Nizjnij Novgorod, tar vi ett par öl på stationen. Men det finns ingen kristallkrona i den lilla stationskrogen. Venitjka satt nog inte här. Och stationen är ju byggd 1972, boken skrevs redan 1969-70. Fast den kunde givetvis inte ges ut i Sovjetunionen förrän 1988, under perestrojkan. Då trycktes en förkortad variant i tidningen ”Трезвость и культура”, ”Nykterhet och kultur”.
Promenader i centrum
Det råkalla och slaskiga vädret uppmuntrar inte direkt till promenader, men jag vill ändå utnyttja tillfället och återuppta bekantskapen med några av Moskvas trevligare gator till fots. Det visar sig att jag har för höga tankar om min lokalkännedom.
Första promenaden företar jag mig på tisdagsförmiddagen från tunnelbanestationen Tjistye prudy där polisen dagen innan stoppade den planerade protesten. Nu är det lugnt här.
Först värmer jag mig med en kopp te på det trevliga lilla konditoriet på andra våningen vid tunnelbanan. Vid grannbordet sitter fyra män som verkar diskutera ett byggprojekt, en med georgisk brytning. Jag spetsar på öronen när jag hör dem nämna ett känt namn. Tydligen handlar det om en fastighet som Rysslands rikaste man Oleg Deripaska äger, och som nu ska byggas om till någon sorts affärslokaler. Affären verkar vara i begynnelsefasen, förmodligen har de fyra männen bestämt sig för att träffas på neutral mark på det lilla konditoriet vid en tunnelbanestation för att sondera grunden.
Jag bestämmer mig för att gå längs Bulevardringen mot Pokrovka och de mysiga smågatorna vid Soljanka. Det ser annorlunda ut än jag mindes och gatunamnen verkar inte stämma, men först efter en kvart märker jag varför: jag har gått i motsatt riktning än jag tänkte. Snart är jag framme vid Rozjdestvenka, så jag viker av mot Lubjanka här.
Nästa dag gör jag ett nytt försök, denna gång med utgångspunkt vid Lubjanka. Först fotograferar jag den lilla kyrkan som är ihopbyggd med KGB:s nya kontor (där säkerhetstjänsten FSB nu håller hus) och plaketten till minne av KGB-chefen Jurij Andropov på väggen till KGB:s gamla huvudbyggnad. På båda ställen observeras jag av poliser som verkar stå ständigt placerade utanför dessa viktiga byggnader.
Så tittar jag in på ett av mina favoritställen i Moskva, bokhandeln Biblio-Globus. Här finns allt en bokälskare kan önska sig, inklusive ett kafé med internetuppkoppling.
Och ut i kylan igen – fast denna dag är vädret drägligare, snart tittar till och med solen fram. I dag har jag tänkt gå längs Marosejka och Pokrovka till Tjistye prudy, men lyckas missa Bulevardringen och kommer så småningom i stället fram till Trädgårdsringen.
Marosejka, som i mitten byter namn till Pokrovka, är en gammal fin gata med låg bebyggelse huvudsakligen från första halvan av 1800-talet. Gatan är ganska smal och numera enkelriktad. Det är för många bilar, som nästan överallt i Moskva, men det är ändå trevligt att promenera här och titta på de gamla husen. Här ligger många småbutiker och restauranger, det här är ingen flerfilig pampig lyxgata som Tverskaja. De skrikiga reklamskyltarna och det smått kaotiska gatulivet för tankarna till medelhavsområdet, till Grekland, eller kanske Tel Aviv. Fast i Tel Aviv är bebyggelsen nyare och rörigare – och vädret varmare.
Rysk service 1
I Sovjetunionen fanns inte service. Kunden fick vara glad om det fanns något att köpa överhuvudtaget, och uppförde man sig inte kunde man få en ordentlig avhyvling.
Nu är det andra tider, även om snabbköpskassörskorna i Moskva inte säger hej till kunderna. Fast det säger de inte i Köpenhamn heller. Men då och då kan man ändå känna en liten fläkt av sovjetisk servicekultur i Ryssland.
Hotellet Irbis som jag bor på håller bra västerländsk standard, och det bör man väl kunna förvänta sig när en natt kostar över tusen spänn. Trådlöst internetuppkoppling finns dock inte på rummen, bara i baren vid receptionen. Här får man betala 100 rubel i timmen, 27 kronor. Det kan man ju till nöds stå ut med. Men när jag på onsdagsmorgonen tänker läsa min e-post, lägga ut foton och kolla lite andra saker på nätet visar det sig omöjligt.
– Nej, i dag säljer vi ingen internettid, för vi vet inte vad det kostar. Tariffen håller på att ändras, säger killen i baren.
För honom verkar detta vara den mest självklara saken i världen. Inte ber han om ursäkt i alla fall. Vilken tur att de inte ändrade tariffen de dagar jag skickade mina artiklar till Sydsvenskan, då hade jag fått bege mig ut på stan på jakt efter nätuppkoppling.
På tal om det, det finns ett trevligt internetkafé mittemot Jaroslavl-stationen. Goda blinier och den trådlösa uppkopplingen är tillgänglig för alla kunder utan extra kostnad.
Rysk service 2
Bästa sättet att ta sig till flygplatsen Sjeremetievo är snabbtåget från Savjolovo-stationen, även man än så länge får byta till buss den sista biten. Men denna gång får jag hitta på något annat, det visar sig nämligen att det inte finns någon effektförvaring på Savjolovo-stationen. Jag får lämna väskan på Jaroslavl-stationen, och när jag väl ska åka har jag inte tid eller ork att åka fram och tillbaka till olika ställen.
Som tur är har jag hittat ett bra taxibolag som kör till och från Sjeremetievo för en dryg tusenlapp i ryska pengar, under trehundra svenska. Det är billigt med tanke på att resan på tre mil så här vid rusningstid tar ganska exakt två timmar. Riktigt bra service, och trevliga chaufförer båda två gångerna jag anlitat bolaget, rekommenderas. Det gäller att boka i god tid, gärna dagen innan, men det är värt besväret.
Mer på temat:
5 svar på ”Efterskörd från Moskva”
вот про сервис не надо. ДЛЯ ИНОСТРАНЦЕВ всё всегда было
Хорошее обслуживание – это одно дело, наличие или отсутствие товаров – совсем другое. И при чем тут, собственно, иностранцы? Не у всех иностранцев всегда в кармане уйма денег.
Privet Kalle.
Otroligt välskriven och underhållande skildring från Moskva. En av de bästa jag läst från Ryssland. Cred!
Hälsningar
Anders Thorsell, Sundsvall
Intressant läsning!
Jag ska åka till MOskva ok två veckor och vill såklart veta så mycket som möjligt! Bra information!
Taxibolaget du rekommenderade, pratar de engelska där? Håller på och funderar på hur jag bäst ska ta mig från flygplatsen…..
Jag vet faktiskt inte om de pratar engelska, men det är mycket möjligt, med tanke på att de tydligen ofta kör utlänningar från flygplatsen. Ring och kolla.